Telefonen brukade ringa, ringa, ringa, ringa, ringa och de få gånger jag valde att svara på dolt nummer lades det på. Det var hon, igen.
Det tog aldrig ta slut.

När jag gick från jobbet på kvällarna stod hon där, på avstånd, betraktande, vankande. Närmade jag mig henne skulle hon sprungit, det visste jag. Jag satte mig alltid i bilen och körde därifrån.

Vissa få dagar när jag kom ut från mitt arbete och tittade mig omkring, såg jag henne inte. Det innebar inte att hon inte fanns i närheten, hon hade bara bytat plats. Flera gånger såg jag henne sitta i sin bil på platser där hon hade uppsikt över min färdväg. De gånger jag mötte hennes bil i motsatt körriktning, dolde hon sitt ansiktet med handen.

En morgon när jag kommer fram till min bil är hela framrutan spräckt, va fan!? Det var bara för ett par veckor sedan framlyktorna var krossade. Hur kan en medelålders kvinna bete sig på detta sätt, frågade jag mig ofta.

Sex månader hade gått och förföljandet och trakasserierna fortsatte. En dag när jag fångar henne på bild vid två olika tillfällen, då hon hade förföljt mig med bil genom stan, agerade polis och åklagaren på alla anmälningarna. Besöksförbud kom tillstånd. Äntligen, att som kvinna få besöksförbud mot en annan kvinna har inte varit lätt men nu var det över.