Jag spikar och snickrar.
Limmar och plåstrar.
Bankar och bedövar.

Allt för att få till en helhet.
Som fungerar.
Som håller.
Kanske livet ut.

Det värker.
Det tröttar.
Det blöder.
Och det mesta faller isär.

Så jag får börja om.
Mixa och matcha.
Testa och prova.
Torka blod och bedöva sinne.

Så jag snickrar igen.
Med nya verktyg.
Och med superlim.
Med långa bandage.
Och kanske bättre spikar.

Så kanske en dag.
Kommer jag få till en fungerande maskin.
Men det vore så klart enklare.
Om jag inte avskydde hantverksarbete.