Vinden tar tag i håret, det är kallt.

Vågorna kastar sig upp över kajen, nästan som om de vore på jakt. Jag skyndar snabbt fram till spetsen där piren tar slut. Lutar mig över och ser ut över ilsket skummande vågor, min jacka blir snabbt genomsur.
Håret klibbar fast i ansiktet och jag stryker det bakåt, det hjäper för ett ögonblick. Mina tankar rusar lika mäktigt i huvudet som vågorna far över havet. Vattnet fortsätter slå mot piren med tvära skummande oorganiserade vågor och mitt ansiktet piskas av saltvattnet.

Flera gånger genom åren har jag stått här och tittat ut, fascinerats av vädretsmakter. Undrat hur det känns att slitas med ut i ett rasande kallt hav. Denna gången tog jag inte med min regnjacka, synd. Det blir för kallt att stanna kvar, just nu är jag frusen ändå in i märgen. Vänder mig om och ser hur kajen slickas ren av vågorna. Det lär inte bli lätt att ta sig tillbaka på de hala, slippriga stenar som piren erbjuder. Börjar gå, motvilligt, just nu önskade jag att jag var bättre klädd, men, men. Ser de ensamma fiskebåtarna, slå mot varandra längre ner mot kajen. Inga plastbojar som hjälper där inte. Sommarens båtar är sedan länge upptagna och bortforslade till sina respektive vinteruppställningsplatser.

Vinden kastar nästan omkull mig, den har snabbt ökat i styrka. Hela himlen tornar upp sig i till ett mörker, havet samlar ihop sig för att åter igen ge sig i kamp med piren, vinden river som aldrig förr. Piren känns plötsligt smal, kastvindarna sliter och drar i mig och jag hukar mig framåt, för att ta sats för mitt nästa steg. Känner att det blir en lång väg hem. Alla grannar sitter inne i sina stugor, i värmen och nöjer sig med att skåda himmlens arga utspel från insidan av sina varma boningar. De är vana efter alla år, att se mig gå förbi och ut på piren när vädret är som värst.

Gubben Liljendahl har i alla tider stått nyfiket och spanat efter mig, de gånger han har sett mig passera. Ruskande på sitt gamla fårade ansikte, när jag på väg hemåt glatt vinkar åt honom där han står i sitt köksfönster. Även denna gång när jag närmar mig hamn, står Liljendahl och spanar. Jag ser honom så fort jag närmar mig vägen. Han försvinner snabbt från fönstret, märkligt. Inget huvudrusk idag, tänker jag när jag närmar mig hans hus. Ut far Liljendahl från huset, arg som jag aldrig sett karln förr. Hyttandes med näven i högsta hugg kommer han mot mig på stappliga ben.

-Nu jädrar räcker det med dina galenskaper, tokmö! I alla år har jag stått som på nålar varenda gång det har varit storm, väntandes att du skulle komma. Du med ditt galna påfund om att promenera längs piren då vädret är som värst!

Trots vindens tjut i mina öron, hörde jag vad Liljendahl sa. Först då förstod jag att det var av oro, inte nyfikenhet som jag alltid trott, gjort att gubben Liljendahl stått och spanat vid sitt köksfönster. Halvt skrikande mellan vindens tvära kast, bad jag om ursäkt. Raskt gick jag hemåt, jag grät. Skammen låg över mig som ett ok, kanske precis så som Liljendahl känt fast med oro och rädsla.Jag hade aldrig tidigare funderat över att mitt val kunde påverka en annan människa så mycket. I min enfald, tyckte jag alltid att det drabbar bara mig och det är mitt val. Nu föll det resonemanget platt. Väl hemma i värmen, bytte jag om till torra kläder. Tankarna var fortfarande hos gubben Liljendahl, snabbt bestämde jag mig för att hälsa på honom nästföljande dag med fikabröd för att återigen be om ursäkt, förklara men också ge uppskattning för hans omtänksamhet med den respekt han förtjänar.

Det blev min sista promenad på piren i storm.