Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Fjällbäckens källa

Var började bäcken? Den frågan hade jag funderat mycket över sedan jag såg det klara brusande vattnet första gången som tioåring. Bäcken var ingen stillaflytande skogsbäck med dybrunt vatten. Nej, klart kallt vatten som forsade fram genom djupa raviner, kastade sig vildsint utför höga stup och virvlade runt i grytor skapade av rundslipade stora stenar under årtusenden. Grand Canyon i miniatyr är den bästa bilden av denna stora bäck. Mängder av gulbukade öringar, svartprickiga med inslag av rött stod bakom stenarna och väntade på att kasta sig över varje insekt som kom drivande i vattenytan. Det gick också bra att fånga öringarna med en fet mask på kroken när jag metade med ett fyrameters bambuspö. Flöte gick förstås inte att använda i det forsande vattnet men ett litet blysänke några dm ovanför kroken fungerade som kastvikt när jag svepte betet uppströms. Jag kände hur sänket rullade efter bottnen och plötsligt ryckte det våldsamt när en öring högg masken och och drog iväg. Vi kallar bäcköringarna för "stenbit" eftersom hugget är så kraftigt. Bäcken finns i Klimpfjäll och jag fiskade där när jag som pojke fick följa med morfar och mormor när de besökte mormors släktingar under en sommarvecka. Det var kallt i tältet för det mesta men jag minns öringarna bäst. En pojke i min ålder följde mig till bäcken första gången och jag tyckte det var långt till vattnet. När vi kom fram till bäcken där den närmade sig utloppet till Kultsjön rann den ganska stilla men Åke förklarade att uppströms där de brukade fiska var det full fart på vattnet. Eftersom Åke hade annat att göra lämnade han mig ensam och jag gick en bit uppför bäcken och började fiska. Det högg vilt och jag fick öringar i olika storlekar som jag samlade i en fiskeväska. Efter några timmar hade jag fått nog och gick nedströms till stigen som ledde till byn. Alla tyckte att jag varit duktig och mormor bjöd sedan på stekt öring och potatis. Nybakat tunnbröd med hemkärnat smör fick vi av släkten.Under några år fiskade jag i bäcken och fick bra med öring men sedan blev mormor sjuk och fjällveckorna ställdes in. Jag glömde bäcken för andra vatten på närmare håll men tänkte ibland på var den började och hur lång den var.  

Sommaren då jag fyllde 40 åkte jag till Klimpfjäll och hälsade på släktingar. Åke som visade mig bäcken första gången berättade att all öring var borta. Om det berodde på minken eller alla turisterna som bodde på det nya stora fjällhotellet vid bäckens utlopp visste han inte. Jag trodde inte att "min bäck" var helt fisktom så jag beslöt mig för att provfiska. Nu kände jag också att det var dags att ta reda på var bäcken började. Mitt bambuspö var utbytt mot ett glasfiberspö med haspelrulle så att det skulle gå lättare att nå vattnet från de högsta klippkanterna. Ryggsäcken var välfylld med falukorv och bröd och lite annat. Maskburken innehöll hundratals daggmaskar som borde räcka ända upp till bäckens början. Ivrigt hasade jag nedför den branta slänten, mellan de knotiga fjällbjörkarna. Som vanligt blommade midsommarblomster i olika nyanser fastän det var i början av augusti. Bäckstranden var stenig med ljus sand mellan stenblocken. Försiktigt kastade jag ut den slingrande masken snett uppströms och såg den försvinna i det kalla skummande vattnet. Nu hugger det snart! Konstigt, ingenting hände och så sträcktes linan när sänket åkte upp mot ytan 8 meter nedströms. Jag upprepade kastet i lite annan vinkel men inget hugg nu heller. Kunde Åke ha rätt i att bäcken var fisktom? Då bestämde jag mig för att fiska mig uppåt till bäckens källa. Jag började fisket mitt på dagen och kastade uppströms en eller två gånger innan jag tog ett par steg uppåt och upprepade det hela. Efter några timmar hade jag inte haft ett enda hugg men det gjorde mig bara mer beslutsam att prova hela bäcken. Naturen var lika fantastisk som förr när jag sakta fiskade mig uppför strömmen. Ibland var bäcken rätt smal där vattnet sprutade fram i en ränna mellan stora klippor, ibland var det långt mellan stränderna och uppspolad sand bildade åsar med skön badsand. Problemet var att vattnet var bara några få grader så stövlarna behövdes hela tiden. Timmarna gick utan en enda fisk fastän jag kom till den ena bra fiskeplatsen efter den andra. Jag klättrade upp på en utskjutande klippa med vattnet långt nedanför. Som pojke var jag lite orolig när jag låg på mage och höll ned mitt spö och linan nätt och jämt nådde vattenytan. Då en stor öring högg var det svårt att få upp den över klippkanten. Nu kunde jag släppa ut lina från rullen och behövde inte ligga ned utan kunde stå en bit från stupet som fortfarande var skrämmande. Även en vuxen som halkade ned i forsen skulle vara förlorad. Efter några försök insåg jag att det inte fanns fisk där heller. Längre upp efter bäcken kanske öringarna fanns kvar så det var bara att fortsätta. Jag klättrade ned från klippan och fortsatte med mitt envisa metande utan att något hände. När jag blev hungrig satte jag mig på en sten vid vattnet och åt och drack bäckvatten till. Timmarna gick och det blev midnatt, den tid då det skymde en aning  men det gick ändå bra att se vart jag skulle kasta ut. Klockan ett såg jag något väldigt konstigt. På en gren som hängde ut över det brusande vattnet satt en liten burrig boll. Det såg ut som en väldigt liten uggla som verkade sova för jag såg inga ögon. Den ville jag titta närmare på så jag beslöt mig för att  försöka fånga den. Konsumpåsen med maten tömdes på marken och jag smög mot fågeln, sträckte mig över vattnet och och krängde påsen över mitt sovande offer. Det blev ett förfärligt flaxande och rasslande i plastpåsen under en kort stund men så blev det lugnt. Försiktigt tittade jag ned i öppningen och såg en svartvit strömstare som undrade vad som stod på. Den måste ha stoppat huvudet under vingen när den satt och sov. Snabbt släppte jag den yrvakna fågeln som flög över vattnet till andra sidan och försvann bland stenarna. När jag skulle stoppa tillbaka mat och dryck i plastpåsen upptäckte jag att den inte gick att använda. Strömstaren hade blivit så förskräckt att den gjort sin morgontoalett när den fångades. Jag skakade ur min gamla ryggsäck och lade mina grejor där utan påse. Fiskandet fortsatte uppströms  utan ett enda hugg, bäcken verkade vara helt fisktom och jag började fundera på om jag skulle avbryta. Men så tänkte jag på bäckens början. Var rann den upp? Morgontimmarna gick och jag metade på, bytte mask emellanåt fastän ingen öring bitit i den. För den som inte fiskar verkar det konstigt att hålla på med ett till synes meningslöst metande under så lång tid. Men för mig hade inte halva tiden gått av min upptäcksfärd. Jag fiskade utan resultat i mer än två dygn innan jag vände hemåt, så jag får göra ett sammandrag av det viktigaste. Andra natten nära midnatt satt jag ovanför bäcken på åsen bland fjällbjörk och vide och tog en matpaus. Det blåste en del så jag hade letat upp en grund grop för lite vindskydd. När jag satt där i skymningen ensam med naturen och kände mig lycklig och trygg och hörde bäcken brusa långt nedanför fick jag plötsligt sällskap. Fyra fem skuggor närmade sig försiktigt men målmedvetet. Vargar fanns inte i fjällen på den tiden men jag började i alla fall undra. Jag satt stilla och   djuren kom närmare och närmare. När de var bara några meter ifrån mig reste jag mig sakta för jag ville inte ha dem rakt i ansiktet där jag satt i gropen. Fjällrävarna stannade och vände om och försvann i skuggorna. Lukten av falukorven hade fått dem att försöka få lite mat. Bäckens källa gick inte att hitta, jag fann hundratals små rännilar som sökte sig ned från fjällsluttningarnas snösamlingar och förenades i bredare och bredare småbäckar. Småbäckarna bildade lite bredare bäckar som samlades till en väldigt bred stillaflytande bäck på fjällplatån. När vattnet sökte sig från platån rann det snabbare och snabbare, dök utför ett vattenfall och rusade mellan höga klippor på väg mot den stora sjön. Bäcken var fisktom den sommaren men tio år senare var det gott om öring igen. Vandringen hem utan fiskeförsök tog inte så många timmar då jag gick på åsen ovanför de steniga stränderna.                     

                                                                                                                            

 

 




Prosa (Novell) av Lars Svedin VIP
Läst 530 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2012-12-11 21:17



Bookmark and Share


  Bibbi VIP
Fin berättelse.
2014-02-07

    Lars Svedin VIP
Antagligen var det mink som tog all fisk.
När fisken tog slut försvann minken
och fiskar från sjön vandrade upp.
2012-12-11

  walborg
En sällsam fin berättelse. Skulle vilja veta varför fisken försvann och varför den kom tillbaka igen tio år senare?
2012-12-11
  > Nästa text
< Föregående

Lars Svedin VIP