Det var inte meningen att ge mina läsare en känsla av smärta
genom orden i min förra dikt.

Men jag förstår nu, genom flera samtal att den de facto väcker smärta i läsarna.

Jag ser åtrå, längtan, och faktiskt smärta i unga flickors väg till att bli kvinnor.
För vi blöder ju faktiskt när oskulden går, och vi blöder när hjärtat brister.
Vi blir kvinnor genom blodet, hela livet igenom.

Jag förstår också att sexualtiteten förfulats i många kvinnors och mäns liv.
Jag förstår att det smärtar att läsa en dikt som tangerar njutning och smärta
- lust och olust i samma andetag.
 
Jag var också våldtagen både själsligt och fysiskt, som barn och ung.
Hela min ungdom led jag mig igenom den sexuella akten.
Den man som blev en väldigt viktig del av mitt liv - eller skulle ha varit det
- våldtog mig...
Ja, vi kvinnor lever i smärta.


Men när vi väl bejakat vår kvinnlighet!
Förlåtit oss själva! 
Tagit makten över smärtan,
njutningen och begäret
- då är den vår.
Njutningen alltså!