o manito sjung för mig

i vindarnas kronor

fyll mina rötters

vissnade blad

låten blodsvågen stiga

lyfta blekstigens kyla

med kärleksfingrar

måla  mina kinder

rodnande

tända mina ögon tindrande

dofta mina läppar

med honungsdagg

för en av

alla

stunder

spela mig glömskans strängar

narra mig

håna mig

ej

i natten satt hon vid trädens stora stol

ögon outgrundliga

skönhet

iakttog mönstrets ingångs utgång

utgångs ingång

sked matade

kammens åra fördes av hand

regnvinda hade snurrat

hon vävde

av regn

i natten satt hon i trädens stora sal

blickade vida genom fönsterbågens oglasade höjder och dalar

med regnnål

med regntråd

sömmade hon

den skrud hon skulle bära

i gryningen upphörde regnen

hon sover i trädens stenarnas dröm

och hon vaggas i

regnens

vandringar

o man förtälj mig mannens stigar

mannens steg

de vilka

viker

undan

förtälj mig

mannens

steg

hav

i en glimt av synes månskärva

en droppe blod

flyger

vida

fågel röd skriv mig solens vingar

skänk mig en stund av

en skärva av glas

i en skärva av glas speglade hon sitt ansikte

så tunn du har blivit

det var icke vanligt med speglingar i de stunderna

de hade ej tagit för vana spegla sig i genomskinligt glas

sädeskärvarna stod i ängen

doftande korn

doftande havre

solvita fjädervippors

hirsböljande fält

han hade i dagars stundliga rört vid bergens kammar

i solstigan röda

i en glimt av synes månskärva

en droppe blod

flyger

vida

fågel röd skriv mig solens vingar

skänk mig en stund av

viskade hon

genom

han hade i nätters stundliga rört vid bergens kammar

i månstigan mer vita

drömmande gräsens sånger

uteblev

o man förtälj mig

han skuggade ögonen

lutade sig till bergen långt borta i fjärran

det var i den stunden virvlandemoln markers dova trummande

han upptäckta hur fjärran han var från

en pilande vind satte sig på hans vänstra axel

hör du ej

vad var det du trodde

trodde du verkligen att hon satt där

där

i månvindens bisvärmar

bjudandes soldroppar ur nektargömma

såg du hur hon lyfte ur sitt hjärta

klangerna

trodde du verkligen att hon svingade

gongongen den lilla

den med inskriptionerna

in i vinden till vibrerande

fyllandes din längtan

hör du ej

trodde du så

i det du plägade så din havre i vilsegångens vrångstätta

upplevde du ej hur den slog dig i ansiktet åter

han sökte borsta undan pilandevinden

det enda vilket skedde var att det

det handvredet öppnade grinden

ur djupkälla

susade

tag handsegel undan

handstegel

undan

undan från ögonbrunn

drick dig till klarsyn

han morrade

olustigt

den pilande vinden rörde vid bergens kammar

löste dem upp

sandvågor böljade höga cirklar runt

nu satte han morrandet i vrångstrupen

hostade illa av sanden vilken täppte till alla motstånd in i ljus

man förtälj mig dina fingerögons sannhet

din huds frösådd i myllans doftande

förtälj mig snäckans sånger

ur ditt havsbrösts

djup

i det såg han sanden brinna

o manito sjung för mig

i vindarnas kronor

fyll mina rötters

vissnade blad

låten blodsvågen stiga

lyfta blekstigens kyla

med kärleksfingrar

måla  mina kinder

rodnande

tända mina ögon tindrande

dofta mina läppar

med honungsdagg

för en av

alla

stunder

i en skärva av glas såg hon in

djupt in i oskuggad ögonbrunn

i spegel såg hon moln segla in

allt tätare vävda mantlar

luften stod stilla

tyst

hon hörde nålen falla

marmorgolvets ådror fylldes röda blå

hon skrudades i violblad

i spegel såg hon moln segla in

allt tätare vävda mantlar

molnen nådde henne ned över fötter

var detta hennes långa klädnad de lade över henne

alltför tunga kändes stegen

släpandes

efter

hon fingrade över spännet

vid var axel

i nacken

stigande upp över panna

knäppte det upp

i ett ögonblicksfras

svajade hon

höll på att fällas

så tunn du har blivit

luften vibrerade av vingar

hon såg regnbågskrigare lyfta spjut höga

såg ögon blixtrande klara

skjuta silverne pilar

pilande vind

väcka bergsfolkens

mullrande

hjärtådrors sånger

hon såg mantlar

böljande

svepande

släppa

pärlfolkens sånger fria

och haven steg över bredden vida

hon lyfter ansiktet in i regn

vaknar i lotusens

regnbågslotusens krona

seglar med flodens ström

varthän är din vilja

varthän är din dröm

dit

du

för

mig

o man

 sjung för mig

i vindarnas kronor

fyll

mina rötters

vissnade

blad