Ödehus, där står du

slipad av tiden!

Gästande tomheter,

vänder blicken bort!

Ilningar av obehag

bjuds förbipasserande!

.. men jag knackar på!

Ser en själ i ögonen trötta!

Ser en människa bakom sliten hud!

Bjuds på samvaro,

en stund, som blir till livslångt älskande, av vän!

"Föddes ful, vanskapt.

Ensam, opolerad. Baktalad!

Ja, som folk sade, förbannad

av livet, av gudomen och barnen!

Ensam, övergiven vandrandes

dagligen till mitt värv!

Så sant att folk vänder blicken bort

att ingen vågar sitta jämte!

Tiden går, Nissans floder bytt

karaktär mången gång!

Men min fulhet består,

min vän, jag har en själ ändock!"

Ja, en god eftermiddag

följdes av flera!

En själs vemod, glädje

och iakttagelser blev mina, för en stund!

Vad jag älskar människan den vackra

som bor i skröpligt, pinat hus!