Jag faller mellan stolarna och svävar genom mörket. Länge hade jag försökt att sitta still en på den ena, en på den andra. Alltid dinglade jag med benen och mina knästrumpor var bländande vita.

I det svävande, svävar allt. Orden skymtar genom ridåerna, svarta bokstäver som söker någon. I det svävande hörs röster från människor som passerar på olika avstånd.

Världen är svår att förstå sig på.Människan vill så mycket. Hennes längtan är oerhörd. Mot slutet blir hon desperat eller återgår till att leka så som hon gjorde som barn. Det kan också hända att hon dör innan hon dör, vilket kanske är vanligast.

Hur jag aldrig blev riktigt galen är obegripligt, men det är nog ingens förtänst. För det mesta handlar det om en förmåga att rycka upp sig, sätta sig på stolen och titta på världen som om man hade någon slags kontroll över läget.

Men nu har jag fallit mellan stolarna....