Så detaljrikt! (Så.. underbart?)
Kanske regnet gör dig våt. Det finns få andra förklaringar.
Din plötsliga närvaro fyller upp mig. Som Afrikas frekventa regnperioder (obs - ironi) faller du över mig.

Trasiga mormor syr ihop en näthinna och du tackar inte ens. Inte en enda gång.

Nästa gång du lämnar stationen står där ingen och väntar vid ändhållplatsen.
Du är själv. Inte ensam - själv.

Nästa gång du kollar bakom dig står där ingen som torkar din tår. Njet, livet i sig är underbart. Visst är det väl det ändå?

Vi missar så mycket men ändå hinner vi i tid till tåget. Oftast.




(Visst är livet underbart?)

Säger han eller hon som stryker sig över håret, kliar sig i bakhuvudet (imaginära klaustrofobiska tankar makes me wanna itchitchitch) och lyssnar samtidigt på sin inre röst.



Han eller hon sträcker ut en hand och rör vid slidväggen. Finns där ingen som hör honom, eller henne? Instängd tills utestängd. Är inte det samma sak, så att säga?



(Livet är underbart.)
Innan vi föds dör vi. I alla fall lite grann.

Din förstörda vardag tär enbart på de i din omgivning. Tur att vi inte är vänner. Jag hade inte orkat med dig. Du hade varit glad över min närvaro, men det är redan för sent. Jag hade ändå tröttat ut dina lossade armar med kortspelande natten igenom.

Seriöst - minns du mig inte? Jag är den jag är.






(Jag är ditt liv.)