Allt för sällan frågar jag mig själv hur jag mår
allt för sällan frågar jag mig själv hur jag skulle gjort i en annan persons situation
Bryr jag mig inte?
Inser jag inte att ångesten skulle drabba mig precis lika akut?
Allt för sällan blir jag imponerad av andras prestationer
för det hade ju inget med mig att göra.
Jag ser inte de fina dagarna för jag sitter fast i de dåliga
Det finns inget att ta hand om så jag ser ner
på mina hasande fötter och går bara rakt fram och missar allt,
jag missar färg, pikanta stunder och vakna nätter.
Allt för sällan ser jag någon i ögonen
för jag antar att det inte finns något att lyssna på.
Egoismen är vidrig och jag är fast, trots min bleka tillvaro.
Höjde jag huvudet skulle jag se så mycket mer och lära mig
om andra människor och om mig själv.
Allt för sällan så inser jag hur dålig jag är.