När frossan kommer
saknas en filt som anländer från en kär hand.
Att svepas in och omformatera kyla till kärlek.
Trånga dammiga gator får jaga sitt erkännande
för dit ser svarta blickar före de vita,
om de vita ens ser dit.
När frossan kommer
behövs uppmuntrande ord.
Dessa ord hörs inte.
Självanklagan växer upp precis så som barnet.
Barnet som en gång aldrig begrep
när kokande kvällar omringade knutna händer.
När frossan kommer
måste dimman hålla sig borta.
Klar sikt och en värmande klapp på kinden.
Örfil är inte en klapp, men det är en reaktion.
Åskans ljud ekar högt inom allting
för nu är den tillbaka, tillbaka igen.
När frossan kommer
så kastreras förnuftet,
tåget rullar in men ingen går på.
Stabilt stängsel runt vad som en gång fanns,
ska det vara så?