Att det ska vara så jävla svårt
att leva i nuet, inte i då.
Jag tänker på vad som kunde varit vårt.
Men jag inser att det aldrig blir så

som man tänkt sig när man var liten.
Med planer för framtiden och allt.
Det enda man känner av nu är spriten.
Och motvinden som blåser så jävla kallt.

För man grottar ned sig i det gamla.
Det som inte längre spelar roll.
Man sjunker tills man börjar famla,
efter något som liknar ens gamla roll.

Så man får skylla sig själv för livet,
och de chanser man aldrig tog.
Men mest för det där första klivet,
när jag lämnade dig och drog.

Nu är det dags att sluta ångra,
det är dags att sluta grubbla.
Åren har varit så jävla många,
inne i min imperfekta bubbla.