Ett gammalt ärrat krigarfolk,
de Svenske, gick i ro
fast deras bröders krig och smolk
bedrevs vid deras förstubro.

En ärad Fana, gul och blå,
så stolt! med gula korset på,
låg rullad fint i vart kastell.
Signal´n för strid skrek tyst - men gäll:

Spring upp, I Svenske, för Er Bror!
Hans blod är Ert, är Vårt!
I rikens hjältar styrka bor.
Att svika sårar svårt!

Att svika sårar svårt. Mest oss!
Vår Ära! Stolhet! Mod!
Vår stolthet skrivs av Nuets bloss,
på ark av Bröders blod!

Låt upp Ditt blod för Finlands sak!
Låt framtids barn förstå
att styrka föds på stolthets Tak!
Spring upp, I gossar blå!

Förgäves ljöd det tysta skri -
Förgäves Folkets röst!
De "Vise" stämde Sverige i
ett rop: "Giv Finland tröst!"

Och det var allt! Så snällt! Så kallt!
Oh, bittra, bittra öde!
Evigt bär vi, tungt, vårt svek! Allt
är dy i Skammens flöde!

Var finnes nu en referens?
Var finns i skam ett fäste?
Hör: Forntidsrop: Vikingens:
Finnen är vår Bror! Vår bäste!

Oh, kval! Du Ärans fattigdom!
Oh, skam! Du bittra öde!
Låt byta, Svensk, vår rikedom
mot EN av Finnars döde!