Över en underkyld bro,
rosa moln, ljus från stans sken.
En tid har gått, misären tar vid.
Det är då jag inte orkar berätta
om allt, hålen som har bildats,
och murats igen.
Jag bara ber om sömn och ro.

Du kanske skulle ta och känna efter,
om du hade något att ge så ge nu innan
allting är försent och vi två ruttnar,
om det finns någonting att ge så ta nu chansen,
Ja ta nu chansen.

Längs en väg och parallellt
går han som andas att allting tar slut.
Jag vänder håll, ser han var jag än går.
Men på ett avstånd som känns okej,
jag kan nog fortsätta att gå här ett tag till,
men jag kan se han hela tiden.
Och allt jag ber om känner du till.
Du bländar nu ner, saktar in,
du ger mig en blick, jag förstår.

Du kanske skulle ta och känna efter,
om du hade något att ge så ge nu innan
allting är försent och vi två ruttnar,
om det finns någonting att ge så ta nu chansen,
Ja ta nu chansen.

Du kanske skulle ta och känna efter
(Du kanske skulle ge och hjälpa till nu)
Du kanske borde fråga om deras tillstånd
(Du kanske skulle ta att börja bry dig)
(Du kanske bara skulle ta och hålla käften)

Som en räls, är det redan,
bestämt vart du ska, du kanske inte tar
en annan väg, men du kan
välja vilket tempo du ska hålla när
du genomför din resa och endast när,
du vet att det är så kan du,
uppskatta färden men du bör lugna dig.
Så, om det du vill, sök en vän.
Känn efter säg till,
andas ut andas igen.
Mikroskopiskt så fint, förstora upp
då mindre bra, snarare skevt.

Du kanske skulle ta och känna efter,
om du hade något att ge så ge nu innan
allting är försent och vi två ruttnar,
om det finns någonting att ge så ta nu chansen,
Ja ta nu chansen.