när kraften totalt lämnat mig
är det som om allt stannar

antar det är där min inbromsning
skulle skett långt långt tidigare
där man hade gett mig en morot
en klapp i baken
för att gå vidare

men nu stannar allting av
det är som om livet lämnat
min kropp
åkt bort till en annat planet
långt bort
lämnat en vilsen hylsa
som inte vet
hur den ska bete sig
var den är eller varför
om det är nödvändigt
med kaffe eller inte
om solen ska vara kvar
på himlen
eller om molnen de mörka
tar över inom två röda sekunder

inget är längre enkelt
förutsägbart
mina ögon är tomma
livlösa håller på att falla ur
sin ram

armarna är tunga
halsen orkar inte bära
huvudet
tankarna slumrar
letar
som om lappen
där svaren fanns
råkade spolas ned
i avloppet
av den hårda
iskalla farten

i jakten på allt
som måste göras
för att verka normal
bli godkänd
på facebooks utsida
där man på amerikanskt vis
inte tittar under någons
botoxsprutor

men dem hade den lilla orkan
inte tid att tänka på
fick man kläderna på sig
med insidan ut
får man va nöjd
liknöjd
hålla skenet

varför kom inte någon
med en krycka
medan tid var

hur kan man ha
så lite värde
för sin älskade
älskade dotter
som nu är gömd
i en dimma
som objektet själv
startade
i sin självupptagna
okänsliga jakt
på bättre värden
får man förmoda

så svårt att se
två personer
i en

vad vet vi om varann
alla vi tvåbenta
en del tror de har röntgensyn
när de inte ens kan förstå
att inget bara är svart
bara är vitt

men när hammarslagen
träffar rätt
då vet man
om det är svart
eller vitt
själva underlaget
korridoren
lika svart
som vattnet
nedanför
dina fötter