Dag 1. Apoteket; jag går in. Som en dåre, bland hyllorna och de vackra kassörskorna. Men ingen vet vad jag behöver. Jag stannar till stängning och får ett wienerbröd.

Dagen efter har jag gått upp ett hekto. Irriterande. Jag promenerar till en stad i utkanten av min egen stad, och där ligger två GYM. Jag passerar på andra sidan gatan medan solen kittlar mina ögonbryn.
Detta att leva, tänker jag, är inte så komplicerat. Man bara låter sig. Så ordnar det sig.

ICA säljer glass och schampo. Jag väljer. Det blir glass. Det blir nästan alltid glass. Mina sista kronor klirrar och klingar i den vackra kassörskans hand. Är vi icke alla vackra; alla? undrar jag, och går till mitt hem, som är en hyreslägenhet. Där motionerar jag och sedan somnar jag på golvet, mitt i ett sprattel.

Dag 2. Går omkring bland hus och människor med en ryggsäck med vapen och mediciner. Jag vet vad jag behöver. Överdoser och sömnbrister. Jag brister inte. Jag kommer aldrig att brista. Jag tar ett piller till, och sover gott i en trappuppgång. Jag önskar, att det alltid vore morgon, och aldrig eftermiddag. Kan jag få hoppa över eftermiddagarna, tack? De är som sjok av ångest och apati. Kvällen är aptit och de tända ljusens vevande hetta bland tavlor och fåtöljer.

Dag 3. Skriver jag till Gud; igen. Ett mejl med innehållsförteckning. Jag vill så gärna förklara mig för min skapare. Jag väntar på svar. Väntar. Väntar. Som vore det eftermiddag och kvällen redan ligger uppkrupen bland soffkuddarna och MYSER.