En dag fick jag min chans. Pea skulle jobba borta hela dagen i presentaffären Jordnära vid Stortorget i Visby. Pea verkade känna ungefär halva ön, hon var verkligen en diversearbetare.
- Hälsa Kerstin, sa jag i hallen, hur går det förresten med filmprojektet?
- Sådär, det är en jäkla massa papper som ska skickas fram och tillbaka. Vi behöver få med oss nån tungviktare, det impar alltid på Stockholm.
- Bergman då? Känner du honom?
Hon skrattade till, men erkände att arbetsgruppen hade försökt få med sig herrn Bergman.
- Som supporter, skrattade Pea. Ta hand om djuren nu och försök att göra lite nytta för en gångs skull, sa hon och hastade ut genom dörren.
När bilen var utom synhåll rusade jag bort till hagen med så många färdiga störar jag kunde bära. Sen satte jag igång med att försöka få ner några pålar i jorden, vilket skulle visa sig vara hart när omöjligt. Jorden var för mjuk, lerig helt enkelt. Jag svor och skrek omväxlande när jag märkte hur svårt det var att få dem att stå raka i leran.
Vid lunchtid hade jag i alla fall slagit ner fyra som stod stadigt och skulle börja med att fästa långstörarna. Vid det här laget var jag så förbannad att hungern hade försvunnit. Jag gick ändå in i huset och tog mig ett par mackor med kaffe. Efter en stund märkte jag att det var svinkallt, pannan hade slocknat. Eller rättare sagt; jag hade glömt att tända i den på morgonen!
Jag rasade ner till pannrummet och försökte få igång elden. Men det var för mycket aska i pannan, jag var tvungen att ta bort den först. Sagt och gjort, ner med askan i en plåthink och sen full fart med björk och tidningar. Elden tog sig genast, jag la in en rejäl klabb och hoppades att den skulle brinna länge.
Upp igen till köket, nu var kaffet kallt och jag hade bara ätit en av de tre färdiga ostmackorna. Jag värmde kaffet med mjölk på spisen, klockans visare tickade på i raketfart samtidigt som jag tryckte i mig bägge mackorna på en gång. Kaffet kokade över i samma stund som jag glodde ut genom köksfönstret. Där stod en man jag aldrig sett och skrattade så han kiknade.
- Vafan håller du på med grabben? nästan skrek han när jag kom utrusande med kaffekoppen i högsta hugget.
Jag var inte direkt mottaglig för kritik nu...
- Och vem fan är du då?
- Lasse, tjena. Du är Peas nya, hörde jag.
- Och du är...?
- Grabbarnas farsa. Jag hoppas att du tar väl hand om dom?
- Menar du Konstantin och Tintin?
- Just. Du, förlåt att jag lägger mej i men det här staketet som du...
- Det är inget STAKET!
- Nähä? Va tusan är det då, ett hopphinder till hästarna?
Lasse var en grovlemmad, stor kille som jobbade med utvecklingsstörda. Tre av dessa satt för övrigt inklämda i baksätet på bilen som stod lite längre bort.
Lasse och hans nya fru, danska Lene, hade lyckats köpa ett hus på nordöstra sidan av ön.
- Hon är smuk, sa Lasse och skrattade igen, kanske åt staketet som inte var nåt staket.
Jag fattade inte vad den här mannen hade i hagen att göra överhuvudtaget.
- Du får ursäkta, sa jag och drack upp det nyss kokheta kaffet som återigen hade blivit kallt, men jag har ganska mycket att göra idag.
- Var har du Pea då?
- Hon jobbar, kan jag hälsa henne något?
Lasse grinade åter och sa att snart skulle han komma och hämta tillbaka sina ungar. Sen satte han sig bakom ratten på sin rostiga Saab 99:a med sommardäck och försvann lika hastigt som han kommit.
- Idiot! skrek jag men var inte säker på vem jag åsyftade, Lasse eller mig själv?