kärleksklocka
koltrast

ja
visst är det vackert höra koltrasten
vandra vindar i trädkronors skålar
mosaiker av blad av himlakupor av grenfingrar
mosaiker

mosaiker är icke reliker
m o s a i k e r

de sade mig
se vinden skölja takkupoler väggar golv
se regnen andas
se kärlekshänder
lägga mosaiker

alltid
evinnerligen
evig icke evighet
evig innerlig en

m o s a i k e r
mosaiker är icke reliker

koltrasten
ja – visst är fjäderskruden svart

är fjäderskruden svart

så är många fjäderskrudar
svart  svarta eller
innehållandes svart

sol rör vid svart och skruden
skruden skimrar allfärger djupa

och koltrasten sjunger
sjunger från gren till gren
till gren från gren till gren

till från
från till

är grenar varptrådar

är grenar instrumentets strängar

träd
trä
ädelträd
ädelträ

harpa

dina fingrar
dina fingrar
det vet jag
med hjärtat

kan röra vid mina själssträngars andeljus

och skogen andas mörk

i svårmods skrud
vandrar en kvinna en man en själ
vem ser du

ett väsen i svart

eld brann
ur händers kupade eldskålar
kvävdes av urverk
detta ur är stiga ur inte tick tack tack tack

eld kvävdes av denna verkan lades i kol
kol fyller bröstäng
koltrast 

koltröst

du vackra barn är kärleksklocka
i backen in i ängen
rinner
bäcken
bäcken
är
klockblommor
är kärleksklockor
är kärleksklocka över mina släckta ögonljus

hur
hur
skall jag kunna se
se mig
dansa i regnbågsdalen

dansa i regnbågsdalen med mina fötters rasade hoppsjunkna

det kan du
det kan du
andas
koltröst

lyfter soldroppe ur strupvingar
klotaggar sjunger lösa

kärleksklocka kvittrar
kvittrar barnstigar runt min slokande drömvinge

ur kol ser jag glöd sakta
sakta vakenandas
till stigande
lågas

diamantljus

skär rent

droppe urholkar
stenen
stenen urholkar droppen
de vandrar han i hand utan att röra vid ytan in

ty de älskar
älskar
älskar

i kärlekshänders älskandesånger

i uttröttad hudstrimma sjönk hon
sjönk hon in i sanden

kanske undrade hon
vart seglade din
omsorg

hon
lämnade
aldrig havet

hur skulle hon kunna

hon såg sköldpaddans skal delas
i tusenden plattor
tecken skrivna i
vax

hon
lämnade
aldrig havet

hur skulle hon kunna

sol värme hand
smekte

stryker ut sandlakan
doftar ögonpollen inom

i detta
i detta rinner sanden samman

hon förenas med havsinsikt

han hörde vassen
hörde vassen susa hjärtblad

vaggas av havsfolk

vakande

inför honom
inför hans ögon viker lotus ut blad

hon är däri

han behöver endast  sträcka ut

handen

så skall han se henne

le

vita rosenblad

rodna