han sitter ensam där vid krogbordet
iklädd samma gamla kavaj och hatt
det spelar ingen roll att kavajen är skrynklig
och att hatten är en smula bucklig

det är ändå ingen som tar notis om honom
en gammal gubbe med sedan länge utgått bäst före datum
en sådan lägger aldrig någon märke till

hundar är dom enda som ibland ser honom
han ignorerar deras ilskna skällande
precis som deras ägare ignorerar honom

han är trött på att vandra gata upp och gata ner
för evigt iakttagande en stad i ständig förvandling
en förvandling som han inte längre har del i


det enda han önskar sig är något han inte kan få

frid

ensamheten tär

alla hans vänner är borta
några barn fick han aldrig
hans fru dog 1959
han dog tre år efteråt

det är straffet
tänker han

jag är fast här i denna storstadens limbo
en vankande osalig ande

det är straffet för att jag var som folk är mest

för snäll för helvetet
för elak för himlen