När jag blundar kan jag ännu förnimma den där underliga doften av multnande skog, billigt rakvatten och hur vidrig andedräkt han hade. Min rygg värkte och händerna var låsta av hans grova nävar, samtidigt som hans kuk pumpade på inne i mig som en hammare, rev och slet och skadade mitt innandöme. Efteråt spottade han på mig, och lämnade mig bruten, blodig och halvt medvetslös. Men allt det där kan jag hantera, om det inte var för ögonen.

Hans ögon spetsade mig, förnedrade mig och såg min belägenhet, hånade, och gladde sig. De såg allt, scenen där jag låg nedsparkad och med kläderna i trasor. Tog in ljuset genom linsen, i ilfart vid stavar och tappar, rann genom ögonnerven, över tolkningscentra i hjärnan, med en avslutande skjuts av signalsubstanser för att så glida på plats i minnescentra.
Hans ögon, de såg allt. Varje gång jag tänkte på dem fick jag en ångestattack. Ända tills jag till sist kom att rikta min ångest åt ett annat håll. Transformerade den till något aktivt och framåtriktat helande.

Han fick två års fängelse, men kom ut redan efter ett år, då häktningstid och annat hade avräknats. Ett år på en anstalt, där ”kollegor” till honom satt som ett slags kompisgäng, med det gemensamt att de tände på att våldta kvinnor och barn, och ibland även döda dem efteråt. De framlevde sina dagar med egna rum, teve, böcker, gym och lite verkstadsarbete om de nu föredrog det. Pingis- och biljardrum fanns naturligtvis även det som ett inslag i rekreationsmiljön. Maten serverades tre gånger om dagen, ungefär på det sätt som görs på sjukhus. Dessutom slapp de även sitta ihop med andra ”vanliga” våldsverkare, eftersom det finns en rangordning även mellan kriminella, och där sexförbrytare inte står högt i kurs. Fy fan vad jag hatade honom. Och ”straffet”, vad var det? Han tog mitt liv, min trygghet och lugn. Gav mig sår och ärr, medan han själv togs in på ett års halvslapp hotellvistelse.

Sakta väcktes sorgen och min skam över vad han gjort mig och hur lätt hans liv sedan bara gick vidare. Jag visste på dagen när han släpptes ut.

XXXXXX

Han öppnar sakta ögonen och ser sig omkring. Källarlokalen är mörk, fuktig och utan fönster. Från taket hänger en naken glödlampa i en tråd. Den ger ett svagt och kallt sken i rummet.
Han sitter bunden på en stol mitt i rummet. Repen vid anklarna och handlederna sitter stramt. Över bröstet sitter ett band, som påminner om ett säkerhetsbälte. Det är fastsatt i stolens ryggstöd. Han irrar med blicken, försöker förstå vad han gör där, varför han är bunden och vad som ska hända.
Vid ena sidan löper en låg diskbänk och vid kanten står en liten orange minispis med två plattor. Det står en kastrull på den ena. Det ryker om vattnet. Det är på väg att koka upp.

>>>> Han skulle precis låsa upp bilen. Kvinnan med solglasögonen visade fram kartan och frågade om vägen ut ur stan. Han sökte med blicken över kartbladet. Sen kom sticket i sidan. Han tittade ner för att se vad det var och fick en skymt av en liten spruta och sen nålen. Han mötte kvinnans blick. Hon log, nästan som om hon beklagade. Trots att han öppnade munnen för att skrika kom inte ett ljud över läpparna. Han hann inte, segnade bara ned i hennes armar. Tio sekunder senare låg han i baksätet på bilen. Han hörde långt borta att melodiradion var på. Växeln kärvade som vanligt, men så kände han hur bilen satte sig i rörelse.>>>>

- Hallå! Är det nån här?
Det enda som hörs är ljudet av vattnet i kastrullen. Det fladdrar till i lampan, men elen kommer tillbaka. Han hör hur en nyckel vrids om i ett lås bakom hans rygg. Han försöker vända sig om för att se vem det är, men förmår inte vrida huvudet så långt.
- Nån där? Vem är det?
Rösten kommer alldeles bakom hans huvud.
- Du har vaknat, så bra.
Rösten är mjuk, melodisk och har en lätt brytning.
- Vad fan är det här? Varför är jag bunden?
- Så, så…allt har sin tid. Sitter repen för stramt? Säg till i så fall.
- Men… vad är det här för nåt? Vem är du? Och varför sitter jag så här?
- Ursäkta mig ett ögonblick. Jag ska bara lägga i instrumenten i vattnet.
- Instrumenten?
- Ja, de vi ska använda.
- Men… Vad då för instrument? Till vadå?
- Jag behöver dem till straffet.
- Straffet? Men jag har inte gjort nåt. Sluta, vad har vi för otalt med varandra? Känner vi varandra?
Hon ställer sig alldeles framför honom. Han kan se att hon är smal men välväxt. Ögonen är mörka och munnen fyllig. Hon slickar sig om munnen. Det är något bekant över hennes ansikte, känner han.
- Nej, känner och känner, nej, det kan man inte säga. Men det spelar ingen roll.
- Men vad fan, sluta nu. Släpp loss mig! Sluta…
Han börjar rista med kroppen, vrider sig och försöker komma loss. Men det tjänar ingenting till.
- Men ta det lugnt här inne. Ingen hör dig, ingen vet att du är här. Så länge du är här får du göra som jag säger.
- Men… hur länge ska jag vara här då? Och varför?
Hon suckar djupt och stryker med händerna över klänningen, som spänner över de mogna brösten och mjuka höfterna.
- Nu ska du lyssna väldigt noga.
Hon lutar huvudet alldeles nära och fixerar mannen med blicken, och gör sen en konstpaus.
Mannen sväljer oroligt, stirrar tillbaka. Börjar bli rädd nu.
- Jag kommer att släppa ut dig härifrån. Du kommer att få leva. Förstår du?
Budskapet landar i hans förvirrade och upprörda hjärna.
- Men …. Vad ska du göra?
- Du ska straffas. Det handlar om att du inte har straffats tillräckligt.
- Men, men… jag har pengar. Jag kan betala…
- Nej, du kan inte det.
- Jo, jag har…
- Tyvärr. Det här handlar inte om pengar alls. Att du försöker köpa mig med pengar känns generande.
Mannen svettas. Några droppar rinner sakta ned i ögonbrynen på honom. Tinningen är våt. Ögonen irrar, söker lösningar.
- Instrumenten? Vad är det?
- Rostfria instrument. Inte många alls faktiskt. En liten skalpell och en skålformad peang. En sax och en liten spruta. Inget mer.
- Varför… kokar?
- Jag är exakt. Gör inte mer skada än nödvändigt. Jag vill inte orsaka onödiga infektioner. Straffet är exakt utmätt. Men jag vill inte skada dig mer än jag måste. Därför är renlighet ett grundkrav. Även om jag inte har en autoklav för sterilisering av instrumenten, duger kokt vatten alldeles förträffligt.
- Vad… är straffet?
- Jag väntade mig den frågan. Det är helt odramatiskt att prata om. Du ska mista synen helt enkelt.
- Synen? Nej, men…
- Sluta! Nu lyssnar du på mig. Det är bestämt så. Jag ska skära ut båda dina ögon. Inte bara göra dig blind utan ta bort ögongloberna. Se till att du resten av livet inte ska se, men att du dessutom avlägsnas från de ögon som sett det du har sett här i livet. Ögonen ska sen förstöras.
- Du är helt galen… ögonen. Men, hur… får inte…
- Det kokar borta vid bänken nu. Det är dags. Det kommer att gå fort. Sprutan innehåller bedövningsmedel som lindrar smärtan. Det tar max fem minuter. Jag bränner blodkärlen sen med en medicinsk lödpenna. Stoppar sen in vadd i håligheterna och leder ut dig till bilen. När vi kommer till stan lämnar jag dig där. Sen är allt klart. Du kommer att vara hemma hos familjen redan till kvällen.
Från mannens strupe kommer ett ångestvrål, han snyftar, skriker och vrider sig i stolen.
Hon tar tag i hans skalle och håller den stilla, viskar fram orden med fast stämma.
- Du bestämmer hur det får bli. Antingen är du stilla, accepterar faktum och så hjälps vi åt. Eller så slår jag dig medvetslös eller binder fast hela skallen i ryggstödet med en stor snickartving. Nå?
- Jag är rädd….
- Jag förstår det. Du ska slippa det värsta. Nu hämtar jag sprutorna. Jag glömde säga att de är två. En morfinspruta så att du kommer att känna dig dåsig. Sedan en bedövningsspruta som läggs in i ögonens glaskropp.
Mannen blundar, tårar rinner ned för kinderna och han skakar stilla på huvudet. Uttrycket ”pest eller kolera” drar som ett stråk genom hans hjärna, innan han plötsligt börjar associera…

>>>>Vem, vem kan det vara? Vem känner ett sådant hat? Intjacket senast före voltan sköttes ju snyggt. Alla fick sina delar. Jag blåste ingen. James, Nej… Monika? Jag har varit tydlig, jag kommer aldrig att skilja sig. Det kan jag aldrig göra mot Liz. Hon har inte allt, men hon är mina barn mor. Kan Monika vara så svartsjuk, vilja skada mig som hämnd? Det verkar långsökt… måste få veta, varför? Roger, min kompanjon? Vi har delat allt i mer än tio år. Vet var vi har varandra. Vill han bli ensam herre på täppan? Vet inte! Liz… skulle hon kunna…? Om hon visste om Monika. Skulle hon då…vet inte. Fan, jag vet inte. Broder John? Det kommande arvet från farbror Fredrik, men det är väl inte så stort. Fan, jag måste ha gjort någon riktigt illa. Nåt jag inte ens vet om? Hur fan ska jag veta hur saker träffar andra? Varför har hon inte tagit kontakt? Så hade vi gjort upp. >>>>

- Nu är det klart. Det kommer bara att kännas som ett stick i armen.
Han sneglar ned mot höger armveck och ser nålen leta sig in i venen. En finlemmad tumme skjuter in innehållet. Han håller andan, väntar. Det börjar som en våg i armen, sprider sig inåt bröstet och utåt benen. Han känner en sällsam värme, mjukt, kuddigt och skönt. Han känner det som om han sätter storsegel, skotar och lägger ned, känner farten komma bakifrån, hur han vrider sig runt sin egen axel och faller, faller…
- Uhhh… varmt, skyndar mig, kommer nu…
Han blinkar upp mot kvinnan, ler plötsligt.
- Vem är … du? Egentligeeeen?
Kvinnan ler tillbaka.
- Jag sa ju det. Det här gör vi enkelt bara vi är lugna och bestämda.
Hans ögon är glansiga och pupillerna knappnålsstora. Han ler fånigt och sneglar mot diskbänken.
- Men gör det då, för fan… jag skiter i vilket.
Kvinnan rullar fram en liten vagn med instrumenten, som ligger på en bomullshandduk. Hon lägger dem tillrätta i den ordning hon behöver dem. Bredvid instrumenten ligger en rondskål med ett antal vita bomullstussar. Lödpennan är ansluten till väggurtaget.

Han rycker till vid sticket invid tårkanalen, först det ena och sen det andra ögat. Han blinkar och tittar upp. Ser fortfarande den nakna glödlampan skicka sitt bleka ljus ner mot huvudet. Det är alldeles tyst i rummet. Kvinnan väntar på att bedövningen ska bita. Ingen säger någonting. Hon ställer sig sen bakom mannen och tar huvudet i ett fast grepp. Lutar sig sen in från sidan och sätter skalpellen alldeles vid ögats insida. Han registrerar att något befinner sig nära ögonvrån. Snittet är exakt. Skalpellen går rakt in mot ögonhålan och med en knyck skär hon av muskler, bindväv och synnerven, och trycker sen ut ögat. Hon tar peangen och drar glaskroppen rakt ut och klipper sen av resterande muskler med saxen. Ögat landar med en liten duns i rondskålen. Med lödpennans hjälp bränner hon av de ytliga blodkärlen och lägger sedan in några bomullstussar som skydd för ögonhålan. Han jämrar sig, men sitter alldeles stilla i stolen. Han är hög som ett hus av morfinet och känner knappt av smärtan ännu.
Hon flyttar sig till det andra ögat. Plötsligt fladdrar mannens blick till, och han tittar upp. Hon ger honom ett uppmuntrande leende.
- Fint! Det går som planerat. Inget onödigt lidande. Vi har bara ett kvar. Så är allt klart.
Han öppnar ögat igen. Registrerar att hennes ena framtand har en guldkant längst ned. Det påminner honom om något han har sett vid något annat tillfälle. Höjer blicken. Ser glödlampan lysa. Anar i ögonvrån hur något föremål kommer nära. Hör ljudet, ett svagt krasande och känner vinddraget mot näsan. Ljuden är påtagligt kaotiska, ett svirrande kommer närmare, allt snurrar i huvudet på honom och plötsligt ler han av någon anledning. Sen blir allt svart.

XXXXXXX

Jag sitter i min lilla myshörna, har dragit upp benen under mig och lyssnar på en pianokonsert av Chopin. Utanför fönstret börjar det mörkna. Jag känner en stor frid, ett överjordiskt lugn. Ordningen är återställd. Jag lever igen, känner mig stark och oövervinnerlig.

På vagnen intill står kaffe framdukat. Kopparna har hon fått av sin mormor, det är något danskt som heter blå blomster eller nåt liknande. Hon släpper ner en sockerbit i koppen och rör om.
Sen öppnar hon skrinet. I det ligger två oseende ögonkroppar i någon vätska. Hon petar till det ena med fingret så att det sakta voltar runt i skrinet, så man inte längre kan se pupillen. Det andra ögat ser ut att stirra på henne. Hon petar till även det med fingret.
Efter en halvtimme har hon fikat klart. Konserten är slut, stearinljuset är nära att ha brunnit ut och det susar bara lätt från elementet intill hennes myshörna. Hon suckar lätt, sträcker på sig och slår igen skrinets lock.

Det är tomt.