Jag försöker orka med men det är fan inte lätt, försöker acceptera men det känns inte rätt.
Hade hoppats på ett liv nu efter alla dessa år, men inget har förändrats och jag torkar bort en tår.
Försöker minnas det som var men det svider i min själ. Allt i livet har ett slut, det vet jag mycket väl.
Men allt tar plötsligt slut för fort, hinner knappast vänja mig. Det spelar ingen roll vad jag kände för dig.
Försöker tänka dig som vän men det går inte så bra, för innan allt som hände var det mer jag ville ha.
Ibland så vill jag att allting ska bli precis som förr, det känns som att för mig har du låst din dörr.
Jag vet inte om jag kan, jag vet inte om jag orkar. Det är svårt att stå ut med tårar som aldrig torkar.
Du är lycklig utan mig så varför kan jag inte gå? Jag ser ju redan slutet så vad är det då?
Vill säga att jag älskar dig men orden kommer inte ut. En fråga ekar inom mig, ”är det här mitt liv tar slut?”