Jag tvingar mig själv att glömma minnen av soliga dagar,glädje kärlek och lycka. Dom dagarna är förbi för mig. Sorg och smärta är allt som finns kvar för mig. Jag tvingar mig själv att glömma alla glada minnen med dig. För att jag aldrig kommer att få uppleva lycka igen. Aldrig mer.....



Jag förstår inte. Jag förstår inte varför jag förtjänar denna intensiva smärtan. Jag måste ha gjort något oförlåtligt, för jag lämnades här kall och ensam. Utan hopp om ett framtida liv. Du krossade allt hopp om överlevnad, du lämnade mig dödligt sårad. Jag låg där och blödde från mitt hjärta vid dina fötter och du strödde salt i mitt öppna sår. Jag dog där vid dina fötter,jag dog med minnet av ditt leende på mina näthinnor. Men jag vaknade igen. Men jag blev aldrig levande, jag förblev död. Allt jag söker är mörkret för jag är inte levande. Då inser jag att jag aldrig har varit levande.....





jag är född men jag har aldrig varit levande....





Jag är dödfödd.