I betongs brinnande råtthål
står strimlad ryggs
deportering,

katatoniska ögonhålor,
där stenar slagit hål i himmelsdok

av asyl

en fristad som hopknycklad väntan,
anklagelsen eller frågan,
konstaterandet är tortyr

av timmar, veckor,
till månader och år

som bortplockad varas prislapp

lyst är inte lampa tänd,
det är blåljus
av de smutsigas banala förväntade vrede

i det gömda samhället
där trettiotal marscherar ögonlock

i vänd avsky som sparkar

det liggande slår det trasade
byggs brännugn åter ur benmjölfingrar,
kratrar i ansikte

kastade bomber i Bullerbyn
av åk hem hem åk hem åk hem

en skyddad verkstad

skruvar i skruv i huvud
i avrättning i glömd bensindunks flämtande låga
planteras tänder

i rabatt av rasserosor,
de växer mun med sylvassa frågor av förgiftat vatten

vet ursprung

se den färg som kommer ur aska
under hud som rötter
hugger strimlar spyr upp soldater

de marscherar fram genom näsduk över mun
kastar asfalt åter till väg

dit däråt till sann

och grus rullar håla i slickad stjärnglans,
där dregel rinner käftar
hänger, slänger trasdocka mellan svarta handskar

och jag skriker ut mot din död,
ristar kniv i ett lands skam

fascismens legoknektar

i förklädd demokrati
sliter av mitt hår,
till alla dessa blodstänk på din himmel.