Han var nog den fulaste pojke jag någonsin sett. Stod där i snödrivan och såg på mig. Svart hår stack fram under en skitig röd mössa och bruna sneda ögon med konstiga fläckar vid pupill, som fluglarver rörde sig mot centrat. Kikade ner på mina skinnstövlar. I snören lekte rödblå bollar, dansade runt fötter när jag sprang. Inte nu, nu sprang jag inte. Isen låg tjock och nu stod jag här och såg på den fulaste ungen i hela byn.

Hade sett honom genom fönstret och allt var märkligt, så märkligt att jag var tvungen att se själv, som på riktigt. Så spottade han så det landade en loska vid spetsen. Vilka skitiga händer du har. Det är kartongerna sa han och pekade mot parkeringen. Jaha, jag förstår. Lät blick glida över tak och landa i hans mun. Gula fula tänder som tuggade kåda. Vad gör du med dem då. Lät mitt finger peta försiktigt i det flanellskjortklädda bröstet. Smutsigt tyg som luktade köttbullar.

Han stod stilla med kartong i famnen, smala armar med en bulle på, som såna muskler eller kanske en gömd katt under huden. Jag har sju bröder och två systrar förresten, de är större än dig alla. alla. alla. Är du ryss eller för du fryser inte. Han skakade på axlar sådär vuxet, nä jag är hetlevrad säger mamma. Jaha, nu såg jag att det saknades en bit av ena örat. Ser ut som en sån skabbräv. Det gör du. Du borde ha sånt medel mot skabb. Få se på dina händer, jaha. Skabb. Våga inte ta på mig sa jag och höll fram mina händer.

Såg en stor fläck på byxorna, precis där. Har du pissat ner dig med. Jag fnittrade och pekade. Så blev jag allvarlig. Är det den där sjukdomen du har. Hetlevrad. Kände på honom genom hålet i skjortan. Kokhet hud över tunn bröstkorg. Han bara såg på mig. Kartonger trillade i snödrivan, ut tumlade skor i alla dess former och storlekar, gröna röda små stora vänsterfötter höger vänster allt. Säljer ni skor. Har ni skoaffär. Provade ett par galoscher av gummi.

Han drog till mig rakt underifrån med öppen hand så näsbenet trycktes upp mellan ögonbrynen. Jag är faktiskt nyopererad sa jag och blodet rann in i munnen. Man måste vara försiktig med mig. Då kastade han mig i snön, satte sig ovanpå, pressade ner mina armar med knäna tills jag trodde att ansiktet skulle ramla av. Dunkade mitt huvud upp och ner. Om och om igen. Säg förlåt. Säg förlåt sa jag.

Aldrig i livet. Fast imponerad var jag. Så reste han sig och borstade bort isfläckar. Du ska inte prata så mycket. Det är därför du åker på stryk jämt. Så gick han mot alla skor där, plockade tillbaka dem i kartongen. Jag låg i snöhögen och snöt blod i en vit Lovikavante och han tänkte gå. Vill du se mitt ärr då. Han var på väg mot källardörren men när jag sa det så vände sig världen om och drog tag i mig tills skorna var planterade i.

Kom med upp då om det är något att se. Trappstegen vindlade sig över betongen där det luktade världens alla maträtter ihopblandat till en som luktade köttbullar. Hans mamma var svarthårig och hade en lång hårfläta. Flaxade runt som skata i ett pråligt kök. Slog hand för mun och kastade sig ner på golvet framför mina fötter. Torkade bort blodet med en Wettextrasa som luktade sur mjölk. Baciller till miljoner, jag lät tungan snudda den smutsiga trasan. Man kunde dö för mindre.

Krängde av mig pälsen och stod i nattlinnet där på golvet bland alla kartonger. Jag minns att de hade lysrör, sådana som blinkade i taket. Som i källaren bland alla andra kartonger av gamla minnen. Han den fula plockade in alla skor i garderoben, radade dem fint i led. Bara som om de väntade på att få trädas på fötter och visas upp. Det var kilometer av skor travade i långa led i vindlande gångar. Som ett museum för försvunna smutsiga fötter.

Klockan på väggen där hade en svans som visare och kilande kattögon till siffror. Den var fem på kvällen. Duken var rödrutig och det var 10 tallrikar. Ingen av dem hade något bordsskick och skulle mamma sett det här hade hon rappat dem över fingrar med tunga sidan av kniven. Fast här hade de inget silver. Det var rostfritt minsann, sånt glittrar trots. Saknar de dig inte hemma sa mannen, en stor tjock karl med basrutor på magen.

Skakade på huvudet, ingen hemma. Pappa är mörkret, där borta ser ni. Pekade ut genom fönstret på skorstenen i himlen och dess utspydda rök. De är döda förresten alla mina släktingar. Slaktade på torget, sen åt ryssen upp dem allihop, sålda på svarta börsen som sidfläsk. Men morbror har en Thunderbird, med metervingar. Han heter Mikko, jobbar som hemlig agent vid gränsen. Som oftast har han en mössa av haj, de behöver det i ishavet för det är kallt där.

Skatan skakade fjädrar och hällde upp mer saft. Jaha. Vem bor med er nu. Jag ryckte på axlar så där som den fula gjort. Det var många i familjen, satt som på varandra. Pappan satt och rökte, flätade mitt hår i tjocka guldrep, lade dem i kringlor vid öronen och fäste med fjärilar. Konstigt att så stora händer har så lena fingrar och små kan kännas som eld. Som mina blev.

Så, sa han och strök mitt hår. Hur gammal är du då. Tio sa jag. Tolv sa den fula. För den delen jag är tolv jag med ibland. Få se på ärret då, är det så märkvärdigt. Gick vi in på hans rum och storebror följde med. Det var affischer av plysch på väggarna. En gyllene tiger med skabb. Fyra sängar i ett litet rum, tre på stapel och en ensam. Få se då. Drog av mig nattlinnet och stod där med armar ut.

Sakta gick de runt mig och petade på stygnen som började under bröstet och över ryggen rakt upp mot nacken. Int fan har du några tuttar än, ser ut som en planka. Har jag visst det, känn då. Visst har jag bröst, titta då. Jo sa han, lite har du. Storebror fnös och petade med ett knotigt pekfinger på mina trosor. Det står söndag och idag är det onsdag. Kan du inte veckodagarna ens va.

Ful slog till bror över näsan. Han var bra på det och nu var det blod igen. Skit du i vad vi har för veckodag. Han torkade av sig mot tröjarmen. Du, min farbror är Rod Stewart, han är på turné just nu. Fyj fan vad du pratar, trillar bara ur dig all de där orden av ljug. Jag ljuger inte alls. Nåjå, så får det vara sanning då. Så sjöng vi aj äm säjling ner i det gula kuddvaret med brunblommigt örongodis. 

Fick de skära upp allt för att få ut hjärtat. Jomenvisst, men det gör inget. Man växer väl ihop med tiden. Jag köpte mig ett nytt hjärta och det har jag runt halsen, titta. Det blänkte i en lång kedja där på bröstkorgen. Varför är det sår överallt om det bara är hjärtat då. Äh det beror ju på att det är gjort med motorsåg förstår du väl, sen så hade de ingen tråd att sy ihop mig med, allt var slut. Så de fick använda häftpistol.

Jaja, så är det ibland sa ful och läste Fantomen på stackatovis där under lavalampan. Jag fick ta över och visa honom hur ordningen skulle vara i huvudet. Man vänjer sig vid köttbullsdoft  också. Inte ska du ha hjärtat synligt sa han plötsligt och rev av det från kedjan. Svälj det prinsessa. Svälj det så kan inget ta det från dig. Så ja gjorde det. Så följde han mig hem över parkeringsplatsens dimröda ljus.

I finrummet stod porslinshundarna i fönstret och lägenheten var kall. Vi åt kalaspuffar från Tony Tiger med jordgubbssaft på. Sen åt vi makrill på Fingermarie. Det går att låtsas att allt är gott sa han och så låtsades vi. Jag väntar tills pappan är hemom med, så satt han i vardagsrummet med plast över möbler och väntade och väntade tills tunga fotsteg kom hem efter tre veckor.

Nå vem är det här då sa skugga vid dörröppning. Liten ful katt vid sjukdomens bord. I svarta rum ska vi färdas och prinsessan vid guldkanapén. Han luktade av gruva och den sakta rösten som fick monster att sjunga. Kastade mig i luft och jag hade armar runt axlar och det kändes som måndagar, strävt tyg i blå vadmal. Skrattade så det ekade bullrigt i vita tapeter och ormade sig under. 

Det här är min bror sa jag och höll hårt den fulas hand. Vi nickade allvarligt och såg på varandra. Han såg på oss. Ja. En bror måste en ensam prinsessa ha sa pappa och hivade in en flaska i spegeln. En bror är viktigare än sömn och pressade sitt ansikte nära den fulas. Han stod kvar och såg rakt in i demonriket. Naglade fast blicken och sände is som gled över hinnor. In på rummet då, viftade iväg oss som lössläppta loppor.

Det blev som likadant varje gång han kom sen min bror, pappas ord och Tenutex, det eviga kliandet mellan fingrar. Vi satt oftast därinne i tyllhavet på mitt rum och han hade en arm kring min midja. Dina syskon då, vart här är de. De försvann. Så nickade vi som sanning. Det var liksom allvarligt. Jag var tvungen att springa ut i köket för att dricka tre glas saft, det kändes som det fastnade halvvägs.

I vardagsrummet dansade pappa Tango med en arm runt golvmoppen och den andra runt halsen på den heliga flaskan. Vi smög bakom dörrar och såg mest genom kisande ögon som hela andetag och det var rent, välstädat inombords och inga dammkorn på stereon där Olavi Virta bodde. Han sjöng om röda löv och vi suckade och sa Canada jomän, där hade man varit. Minst flera gånger och kanske skulle vi dit igen. 

Nu svängde han runtom soffan med golvmoppen. Hon är mager om bena, men har legat länge i graven nu. Jaha, men vad gör man med smutsen sa jag, jorden och askan, kanske får man lära sig leva med den som med glasburkar av avhuggna öron. Inte då sa min bror, smutsen och allt annat lägger du i kartonger och staplar på varandra. Så gör folk. Hur långt kan du spotta. Det var en svår fråga, men vi lutade oss ut över köksfönstret där över Kirunas stad och spottade tills ett hav växte fram bakom Kalmar.