Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Koboltfärgade hjärtslag ( Sfär av is )

 


                                       Två kilo,
                                 stenvätska tung

                           en diameter genom Pi

                       på hylla i skåp sådan liten,
                         mer än mer är den inte

                 som du vrider, vänder nu hänger
                                 ett trasigt slott

                                 u p p o c h n e r

                                i flytande linjer
                                  sjö framför,

                    speglas pressar alla mönster,
                         i klänning av slitsad is

                      tiaragnister i formalehyd

                    du s k a k a r skakar skakar,
                                och som det

                                           f
                                           a
                                           l
                                           l
                                           e
                                           r

                   nyklippt hår, blonda snöflingor
                         buktande pärlblåsning,
                            och fönsters isrosor

                             i snötäckt kvinna

                  på isberg över Titanic där nere
                        där hytternas ögon vet

              att stålskrov av gråt är frusen sol
                 och har nog inte sagt det förut
                                  så varsågod

                             hur jag älskar dig

                       i alla känslor som göms
                          .i vätska som dricks.

                                 så kom krig
                            det enda jag kan

    idesnabbastegenspringandeskappasfladder
isenunderfötterdejagadeandetagenskrikenskriken
         skrikenskrikeninifrånkulornaochblodet

                      som fastnade i en glob,

                           placerad inuti
             där skärvor smältes samman
                       till snöboll av glas

              du s k a k a r skakar skakar,
                            och som jag

                                     f
                                     a
                                     l
                                     l
                                     e
                                     r

                 när röst tränger kallt glas
                 och klättrar hala väggar

                       så lägg öra intill,

                                   hör

                        mitt koboltfärgade
                              hjärtas slag.

 




Fri vers (Fri form) av Inkarasilas
Läst 960 gånger och applåderad av 32 personer
Publicerad 2016-05-31 11:30



Bookmark and Share


  Eva Langrath VIP
Så reser jag från Två kilo stenvätska tung till mitt koboltfärgade hjärtas slag och känner livet. Krigen de inre egna krigen och krigen runt om på jorden men landar till slut i ett hopp om det finns ett koboltblått hopp.
2016-06-08

  Peter G VIP
Vilken fantastisk komposition du skapat!

Jag gillar mycket själva layouten och dina "faller" är mycket effektfulla!

Som en märklig resa att läsa denna text som för mig börjar som en gåta för att skruvas upp några snäpp och med ett crescendo där i kriget
(domsammansattaordenäreffekfulla
förattåtergenågotavkrigetsvansinne)
och jag faller en sista gång för att sedan plana ut i en stilla blues.
2016-06-02

  Ric
Det är smått omöjligt att läsa dig utan att vakna vackert mörbultad efteråt. Jag förstår förhoppningsvis hälften av innehållet, men känner i vanlig ordning desto mer, vilket för mig pekar på urdefinitionen av fet jävla poesi.
2016-06-02

  Gunnar Hilén VIP
jag blir rädd...rädd för att dina dikter kan komma från en verklighet....totalt gränslöst....det skrämmer skiten ur mig
2016-06-01

  Eva Solstrale VIP
Åh jag faller in i din diktning lik ett frö, du ger mig jordmån, jag gror i dina orddroppars fall, skjuter skott solar mig blommig i dina ord! Underbara ordkonstnärinna! ;)
2016-06-01

  Lena Själsöga Keijser
andas in ordbilderna

befinner mig
framför låt oss säga en livspannå
en duk
en linneduk
ser blå toner
penslar
hör hjärtat
viska fram

just det
du skriver

talar djupt
in
2016-06-01

    ej medlem längre
En text som regnar sediment av ögonblick, i något som skulle kunna definieras som ett kaos, men vem är det som är granne till kaos. I min läsart bearbetas visserligen inte någon gudsbild, men till strukturen en nära släkting: Livet.

Texten bjuder och och bjuder in, på så sätt som ” sånger från andra våningen”, och här faller sannerligen människan in: Telemarkens fylke, Euklides (visserligen under luppen)
Aniara, Isslottet, navajos språk, (bemängd med betydelser) etc, det är bara att åka med i hissen, eller andas in spjutet som faller.

Men den verkligen intressanta frågan för mig är: vart? Tidigt i texten utvärderas skolmatematiken och cirkelns förutsättningar läggs åt sidan, förvänta Dig inte det gängse. Nu reser Du med Inkarasilas. Cirkelns harmoni raseras och det sker i en ekvation med stenvätska. Jag sätter en del på att den är helt genomskinlig. Men var landar texten? I förödelse (atomens vassa egg) eller i liv: Jag kan inte se annat än i liv, men annat liv: Koboltfärgat. En färg, ett liv nära dagens agenda för forskare. Inkarasilas är en befriare av rang; hennes dialog är nu.
2016-06-01

  Karina"Kia"
Här cirklar jag runt läser och skådar från avstånd medel till din punkt

Klot eller klokhet i centrum...ja det handlar om en figur
så långt kan vi leva med
men du skriver å underbart vackert i tredimensionellt...en boll som behöver nystats

Denna gilla jag skarpt den gav huvudbry och ett mera större tänk...
Höjer mitt glas önskar dig en goder skål
denna jumma försommarkväll<3
2016-05-31

  Fredrik P. VIP

Äntligen en poetisk friryttare som inspirerar så att t o m jag vill dikta
igen!
2016-05-31

    ej medlem längre
Som en väl kyld cocktail!
2016-05-31

  Goraxy 89 Orion VIP
" när röst tränger kallt glas
och klättrar hala väggar"

så jag lade mitt öra på rälsen och kunde höra över viken ditt koboltfägade hjärtta dunka dunka dunka medan skarvdunket från det annalkande snabbtåget blev allt starkare starkare till det ultimata dånet när min kropp slets sönder av Julen Julen kommer och tomtefar med yvigt vitt skägg och alla de levande renarna med sina fuktiga glänsande ögon och "Jingle bells jingle bells/ jingle all the way" ekar ur alla på shoppinggatan uppriggade högtalare och en snart hundraårig utländsk dam frågar mig om vägen till den okända soldatens grav......!

2016-05-31

    Lars Gullberg
Ja du hissar fana av förfall
du får den att kännas vackert så som den verkligen ska va
du ger mej en mening åter och hoppet tillbaka


fantastiskt vackert kära poetvän
Inka
2016-05-31

  Anya VIP
Mustigt och fantasirikt. Personlig stil...som jag sagt tidigare. Effektfullt med faller i den formen. Du tar mig på flera olika resor i texten, ut i rymden och tillbaka till krig och in i den inre rymden. Det är som en berg- och dalbana.
2016-05-31

  Marita Ohlquist VIP
Fantastisk text som inspirerar tanke, känsla och fantasi!

2016-05-31

    ej medlem längre
ja, Men.
var är varningen här då?
Kärlek och piggelindrink +
2016-05-31

  Magdalena Eriksson VIP
älskar modet att vara i direktsändning detta omöjliga försök.. att vi gör det .. försöker
kära stjärnfall så vackert du skriver känner ibland igen precis som att jag skrivläste
dras in i blodiga kobolt härvan av ljus.

2016-05-31

  Per Vers VIP
Här vandrar man först med tunga steg genom texten, sedan blåser det på i 180 och det viner bilder och ord runt öronen, ändå i allt kan man höra slagen från hjärtan!
2016-05-31
  > Nästa text
< Föregående

Inkarasilas
Inkarasilas