Så perrongens väskor då, alla så trevliga mor systrar bröder, svärfar svärmor svärta svart svart och packade att jag får ont lite överallt, blöder jord, åker du med hem idag säger du till vas på bord, ja eller bort, det beror på hur man ser det, vi är de ensamma för Subutex är lagligt och rör mig så ryckigt, en vinglig

                 spindel i baklängesvärld.

                Du tar min bag som om om lagen om det naturliga urvalet är upphävd och så lever vi, inkastade i baksätet, men tycker om att krama min man fast han är skendöd viskas tyst, håller fram råtta stor som hjärta, knölar ned tumör i plåtburk, bjuder och frågar om 

                 de sotade föräldrarna kommit. 

                Ja och så sitter vi där hemma med en tallrik spya som aldrig tar slut, i rum vid långbord av vita damastdukars slätstrukenhet, på en ö vi åkt Spartas 300 med hand i bakficka för att känna värme från hud och farsan i mitten som slagskugga, sprider dödsljus 

                 ein zwei drei.

                Han blundar med kolsvarta runt och pupiller svävar MIR, det där barnet kunde ha varit vårat men det rann ut och din mor säger som ett orakel med rosa mun, mest blåser det hårt och regnar här, men sommaren är vacker, nickar men kan inte svara, 

                 minnen som inte går att svälja.

                Vill du ha en hand eller ett öra svärfar, är det lammkött på menyn säger han roat och de skrattar artigt, ger mumlande golfapplåd, förstår de inte, har så ont i rötterna, det bor industristank och polisbilar i hårsäck, vi bara

                 åker fram och tillbaka in i allt som finns.

                Till Lyons ghetto som kapten Zooms skyddsling med ett järnrör i ficka, höjer svalvingar till ögonbryn och sveper hela bordet i en klunk, där åkte glas i golv, välter karaff och kastar tallrik, älska mig rinner medaljongtapet av kikärtor och rotfrukter i marinad är det spad och

                horors sorgdok hänger luft.

                Kära du ursäkta, jag lider av affektstörningar, torkar mig kring mun, men kärlek, vet du vad det är säger du där borta, alltid dina ord som ett veto, men ge mig en kyss bryt mig ett oblat, äter bara det jag själv kan döda, det handlar om styrketräning och här ligger

                en död skivstång på sextio kilo.

                Orkar du mig orkar du, du ser men vänder dig och ler mot kvinnan lilla svägerskan där i hörnet, hon bligar kikar under lugg och jag kletar fittslem över hennes rosenknopp, hur känns det att vara ett tröstpris då, men det räcker nog så, för inte är det roligt när tapeter gråter

                  vrede, skam och sorg.

                Kalla dig vad du vill bruden, byt efternamn, han sitter trycker pekfinger i öga, säger sprängkraft i pupill och det är så när man älskar, fri att gå precis när du vill, men går du nu kommer du inte tillbaka, för ingen kan skida sår hur mycket snö det än är på marken, då

                en atombomb vakar skugga. 

                Du är luft jag inte kan andas skriks genom ventiler, sväljer hårt och darrar visst, skämde ut honom genom spottande på tallrik av snor genom näsa blod ur öron som svett rinner längs ryggrad, är det inte något som fattas, nej för vi har det bra vi och det vore synd att ändra på begreppen, ät lite mer vindruvor

              lilla söta du.

             Så rusar Mamma Mu från bord, det är nerverna, hälls sås på och grynen sväller, blir arga unga män i mage som sparkar sönder revben då OBS-klass inte finns, hade bokstäver i panna men sitter och har hand i hår, snurrar ormar med tass, klump i mun, kommer spruta spyor av alla de andras sperma över duk               

                 när de börjar sjunga, ja må hon leva.

                De talar över hårstrån och välsignar min tvåsamhets ensamhet tystare än evigheten, för nog kan jag slåss men det har ingen med att göra när bomber faller gör kratrar i ansikte och denna hy är buckligt ful, nu spricker mina lögners bölder, rinner nerför axlar som är bara och har glömt allt det vackra som låsts ute som

                 själen i berget.

                Men det är nog ingen som ser när ögon registrerar mer än så, som trolöshet och sväljer hårt för grodor springer bord, som att leva lite på olika platser i taget, lögna dig du, jag väser väser väser visst, vi levde på samma gata fast i olika världsdelar i huset längst ner som de där

                  som älskade.

                De som inte hörde dit eller hit, utan bara var, glöm inte det, som han gjort där borta i skugga, ser ut som Zappa med barn och fru och hus och arbete och lån och båten och bilen och hånet som studsar, hör ni inte han skriker om luft och inuti vet du, är det mer än resignation, det är ökenstorm, när sand slår genom

                 för sent försenad.

                Sväljer hot, drar upp överläpp över tänder för nu är det paj paj paj med vaniljglass kom och ÄT, men har fortfarande inte kunnat förstå, håll i mig älskling, jag flyter över krona i tak som cirkulärt cytologprov och du nickar, ska det vara något mer som mazariner, prinsesstårta eller

                  skilsmässa.

                Det är nu vi borde köpa aktier för underhåll i framtid och att det handlar om att tro på de döva vid ett bord som fördröjts med sex veckor och hela havet ligger där, skruvar man upp volym då fan tjuter det, tar hela högen på en våg och surfar teckenspråk, 

                  långfingret upp och sug.

                Måste ut och röka, dra in lite höghus och för här kan ingen bo .väl. katten under trädet där med gräddnos och utan öron, jävla skog och havet slår över asfalten äter upp allt och blåsten den förbannade blåsten med Jesusvimplar som han vore ett fotbollslag när du kommer ut och titta jorden snurrar igen

                 är det inte anmärkningsvärt.

                För allt lyfts mot vägg i hårt, tungt och nära, som bett i hals och händer i hår drar kläder, lår mot lår höft kom närmare och doften mer av dig i mig som låt oss leva som molekyler i andedräkt, sträv betong mot naken rygg och skäggstubb rispar retar mellan lår, tungan och mina händer i ditt hår och pupillens vidgning, vi som

                 hoppande elektricitet.

                Han borde ha blivit präst inte min älskare för smala ögon vänder man inte rygg till, sparkar sönder alla fönster, plockar alla lås och synar spegelbilden, men visst är det vackert med regnbågspölar under bilar, som om ringlat mig dit alldeles själv men vi läcker, läcker stora hål

               när sanningen breder ut sig i våra sköra händer.