Han hade en hund en gång. Den dog. Renrasig hade den varit, men likväl hade den skitit inne. \"Jävla byracka,\" tänkte han och spottade på golvet. Inte för att det gjorde någon skillnad, de trodde ändå att han var kapabel till det mesta. Städerskan brukade få städa upp både det ena och det andra från hans golv. Han la sig på sängen och tittade upp i taket. Det var väl meningen att han skulle bli frisk här inne. Fri från de där onda demonerna som åt upp hans tankar. Vissa av vårdarna brukade viska svarta ord i hans öron, men bara när de trodde att han sov. De anade inte att han faktiskt aldrig sov om nätterna. Ända sen han var liten hade han levt då solen gått ner, då andetagen blivit lättare och rösterna svagare. Det var i dagsljuset allting brast. För det stickande solskenet avslöjade allt det som borde hållts hemligt. Därför sov han när det var som varmast och andra människor var som mest aktiva. Kanske var det en tyst revolt från hans sida, han visste inte, men allt sitt förakt mot omvärlden vårdade han bäst i mörkret.

Ärren längs hans armar, kunde för en utomstående se ut som ett ganska morbidt kaos. Men sanningen var att han hade ett datum och ett varför till varenda ett av dom. Speciellt älskade var de han åstakom under sina sena tonår. Det var då smärtan hade varit som renast och blodet som vackrast. Det var också då det fanns en tolerans bland hans omgivning, de accepterade hans beteende och gav honom det där överlägsna leendet. Han visste att de hade trott att han skulle växa ifrån det, förr hade det gjorde honom arg, men det var också länge sen han hade slutat bry sig. Kanske var det hans likgiltighet som hade skrämt dem mest. Eller kanske det blotta faktum att han, trots all sin inre smärta, fortfarande var i livet. En levande död bland friska, hälsosamma människor. Han fnös vid tanken. \"De kallar mig sjuk, hånar min smärta bakom min rygg, sen går de hem till sina fruar och knullar dom en gång i månaden men även då, tänker de på sina älskarinnor. De säger att jag har en OSUND inställning till livet för att jag inte vill leva efter deras regler. Som om det vore avundsvärt att köpa ny bil varje år för att grannen tre hus bort gör det. De knullar flickor i sina döttrars åldrar och säger sen att jag har alla möjliga olika komplex. Ibland vill jag bara skratta dem i ansiktet, men min uppfostran hindrar mig. Tyvärr.\" tänkte han och rullade över på sidan.

Han väcktes av att det blivit kallare i rummet och att solen hade gått ner. Låg blundandes kvar i sin sovställning ett tag och låtsades att han var någon annanstans. Låtsades att när han öppnade ögonen skulle han se precis vad som helst utom de kala vita instutionsväggarna. En låtsaslek han ofta fick tiden att gå med. Under vissa perioder kunde han sitta i sängen och hitta på berättelser i huvudet. När det varit som värst hade han inte ens velat ta sig ur dom. Han hade föredragit sina egna tankar framför det som andra kallade VERKLIGHETEN. En verklighet som ingen egentligen kunde kalla liv. Dagen därpå skulle han ha ett möte med psykologen. De skulle prata om hans framsteg eller, som oftast, bristen på dom. De förstod inte varför han inte blev bättre. Och han förstod inte hur de trodde att han skulle bli en helt annan människa med någon annan hjälp än utav de piller de ibland lockade honom med. Men han ville inte förlora sig själv och, för att vara ärlig så, skrämde pillerna honom. Tänk om de gjorde honom lycklig? Han var van vid sitt mörker. Han trivdes med ångesten och paniken. De var en del av honom precis som hunger och behovet av sömn.

Tårarna brände i ögonen och han tvingade bort dom, spände käkarna och huvudet. Men effekten blev alltid den samma, huvudvärken kom och tårarna föll ändå. Det gjorde de alltid. Han hade träffat psykologen tidigare på dagen och hon hade verkligen försökt. Försökt få honom att i alla fall vilja låtsas, att han var frisk. Lockat med bilder, av hur det skulle kunna vara. Men han kunde inte berätta, kunde inte förklara och därför hade han fått gå därifrån, som alla andra gånger, med hennes ögon blida av maktlöshet i ryggen. Det var därför han nu satt i ett hörn av rummet, med armarna om knäna och sinnet tungt av gråt. Åren kunde gå, men trots att bitterheten och den överväldigande känslan av realism blev större och större, fanns längtan kvar. En del nätter letade han efter den inom sig, kunde andas lättare då han inte hittade den. Lurade sig själv att hoppas att den försvunnit. Ty alla känslor som hör ihop med kiosklitteraturens lycka, är av ondo. Utan en längtan, efter allt det som gör människan svagare än andra djur, är man stark. Han ville vara stark. Avundades psykopaters brist på empati. Samtidigt som han, i tysthet, avundades andras förmåga att ta risken att falla. Ju lyckligare man blir i beroende av någon annan, desto hårdare blir fallet ner när den personen sviker. Därför grät han. Av ilska. För att han inte lyckades vara hård.

Ibland är skillnaden mellan att leva och vara död, hårfin.