En vanlig mystik lade sig över dagens öden, färska öden som ej påverkats av onda uppsåt, annat än de som alltid finns, dom man aldrig tänker på, men som med livet som insats kan snubbla på.

En sån gång var du alldeles för ung och oskyldig, jag såg dig genom ett fönster, våra maniska blickar möttes och kommunicerade utan ord...

Vi älskade varandra.

Men i livet jag levde var du ofrivilligt kidnappad i, och först nu ser jag din lättnad, när jag lever som jag borde levt då.

Sista gången jag såg dig, var när ett moln som liknade dig sa farväl på den långa promenad från det att du låg livlös i min famn till evigheten ifrån dig.