Det svarta hålet växer.
Önskar förtära allt i sin väg.
Allt det ljusa.
Allt det vackra.
Inte ens solens klara strålar slipper undan dess omättliga hunger.

Mer vill ha mer.

Jag är redan slukad.
Förtvivlat famlar jag ljuset utanför.
Söker och söker.
Var är du som kan rädda mig ur detta kvävande mörker?
Jag skriker ut all livets smärta.
Tömmer ur mig alla världens ångestmättade kval.

Insikten andas tomhet.
Det finns ingen där.
Ingen rår på det kalla mörker som mig sakta förtär.
Ett mörker starkare än all universums livskraft.
Ett mörker gestaltat i smärta.

Smärtan är den verklighet som givits mig.
Genom oändlighetens mörka smärta går vägen till frihet.
Säg mig att jag snart är fri.