Tårarna var det första som föll
Mot den hårda marken
Mot alla papperstunna människor
Som brinner på sina egna sätt

Gräset som växte i sprickorna
Var det som tröstade
Gjorde betongen mer förståelig
Satte en nyans till sorgen

Hällregnet sköljde bort leran
Släckte en livstids brand
Lämnade mig oförstående
I den oundvikliga tystnaden
Jag kan återuppleva
Men aldrig ändra

Tårarna var det första som föll
Och sen resten