Patetiska djävla svin till karlar,

skrek hon och dängde igen dörren,

medans maskarna började sin 

vandring ut ur hennes kropp, en efter en.

~ De hade livnärt sig

på hennes sorg så länge ~

Hon rusade fram, svor och gormade!

Alla åren hon lagt på

dessa svaga, varelser!

Tårarna sprutade ur ögonen

medan hon sprang sönder sig själv!

Hon orkar inte mer!

Vill bara bort!

Maläten, maskäten,

förstörd ända ner till fittan.

Hon var alltför stolt

för att erkänna för mannen

att han hade rätt,

felet var och är de facto hennes.

 ~ Alla år med dramatisk egoism

som hon framburit som ett offer

hade tillslut avslöjats ~

Han hade sänkt henne,

drivit ut sanningen

och bett henne lämna.

Hon låg där nu, i skogen,

sönderriven och förtvivlad,

kreverandes, att även

maskarna lämnade hennes

utnyttjade kropp.... 

~ Början till något nytt är sällan gratis

och hennes pris var livet,

det enda hon kände till...  ~