De satt där och höll om varandra. Kropparna. Så lyckliga över att ha funnit varandra i livet igen. Höll hårt om varandra för att försäkra varandra om att det var verkligt. Likt de som funnit varandra levande efter den stora katastrofen. Efter att ha trott att allt hopp var ute. De brydde sig inte om oss. Hade inte ögon för något annat än deras egna känsloupplevelser av lycka och lättnad.

”Tänk att du lever…”, sa de förundrat till varandra.
Vi lät dem vara i fred. Förstod.
Hjärnorna pratade på om annat.
Hjärtana lika så.

En skilsmässa drabbar också oskyldiga parter.