berget

ögnades av

berget det vita

öppnades

av

vingar

frihjordar

galopperar

i ditt bröst

dånar trumman

virvlar upp markernas vitbladsregns fjärilar

bjuder höstens mognad in i

morgonsvalans budpil

tager du denna sommarvind i din hand

att älska i dina hjärtans djup

det var en gång ett träd vilket drog samman sin krona

stjärnor lade mantlar runtom i höstens nattvindar

järn till styrka till gagn för vidare färder

i stjärnskål av elfenbensvit kranieskål

vilar en hjärna

i händer vilka kupas i bön

händer

fingrars mjuka flätkorg

håller om hjärnan

följer stigarna vilka för mig in i bergens växanden stenbladens blomningar

sandstäder oaser källor drömda ljus släckta ljus

skogar hav vindar eldar

vindlingar

dyker in i hav

allt djupare

förvånad är jag att jag dyker så djupt ned

att jag vågade att jag

jag kan inte dyka

jag har aldrig dykt in i hav

har du ej ler havet och sveper sin ocean

om sköldpaddan om valen om delfinen

om havskattens spinnande

vid spisen

havsfrun den vackravisa rör i grytan

och jag befinner mig i trädets krona

kronan vilken sakta

vikes ut eller

pressas ut

av vad

vad sker

vad är detta

det  sker

av hjärtats mjuka tryck uppåt

en slags

stigande

kärleksfylld andning

vilken giver detta träd

kraft

till

blomning

och detta träd är ett av de vackraste

omnipotent

verklighet

ur hjärta

in i hjärnans vindlingar

frijordar

bördiga marker

blad

fjärilar

vingar

av liv

allvetande

allestädesnärvaro

närvaro

oändlig kärleksfullhet

däri andas den allvetande

visdomens

urkälla

synkron

rör mjukt vid mina ögon

i en synkron verklighet behöver du ej frukta

taggen i din fot

handen vilken slog så hårt

de vackra ögonen

du möter i

lunden

den blomstrande

i körsbärsblomshav

upplev hjärtorigots

din oändliga kärleksfullhet

släppa

rosenvinden

in i lindens öppnade krona

och kronan

leder mig in i stammen

stanna en stund innan du stiger in

däri

vid porten

i inträdet

möter jag trädets ansikte

och det är vackert

hon tager mina händer inom sina

du är

välkomnad

av oss

och hon säger ej mycket

sitter tyst

med kärleksflöden i ögonen

uttalar idiomt

orden

hon andas idiomatiskt

 helt fritt från särskiljande av är

ty hon vet

ärs

är

förtäljer mig

störstorden är jag varsam med

inväntar

hjärtats vingar

därför

är det

somligt håller jag inom

pratar ej sönder orden

hon visar mig

deras munnar öppnas så ofta

särskiljande läppar

störtfloder av brutna

meningar

synkroniteten

virvlar

splittrad

av

brutna kvistar

vi helar dessa

i alltidljus

närvaro

och höstens regn vandrade in

i ditt bröst ljuder trumman

lyssna in

tisteln slöt sakta ögonen

böjde sig alltmer inåt

böjdes

av

regn

regn vackra regn

så vackert sjunger dina vingar

så vackert flödar dina bäckar strömmar

dina sånger är så vackra att lyssna till

lär mig

regnet frågade

varför böjer du dig då alltmer

räds du mig

bringar jag dig tyngd

inte alls jag fick en fråga vilken jag begrundar

regnet såg in i tistelns halvslutna ögon

jaså den frågan

låt mig höra dig utsäga den

jo

nyponet frågade mig

minns du min ros

den frågan begrundar jag

det märkliga är att jag upplever rosen inom mig

och jag

jag är ju en tistel

är du så

en tistel

regnet rörde vid tistelögon

i höstens grenfamn släppte nyponet sitt röda mantelhölje

sitt långa vita pärlhår

ja det var en märkligsmakande soppa

sade nyponet

regnet förde vitpärlor ja visst var det frön

vidare, skuttande dansade fröna med

skuttande plaskande leendeljusa

så gör barn

i en glänta

vid de uråldriga fruktträden

vid den gamla fruktträdgården

i den korgen

bäddades fröna in

fruktträdgården hade levt där så länge markerna kunde minnas

annars var det nog inte många av tvåbeningarna vilka mindes

jo det fanns de vilka såg den vackra stenmuren friinsläppandes runt om

fruktmakarna hade en gång lagt muren där

ja, det var inte en sådan mur

de hade hjälpt stenarna upp ur djupen

lagt dem mer i ring till träden

och där i stencirkeln levde fruktträdgården

fruktträden slöt ögonen

såg begynnelsen av inträdet

kärnorna vilka regnade in i marken

de spröda skotten

kvistarna

markerna var så sköna mottagande för deras fotinsteg

höll dem alltid så varsamt

aldrig för hårt

aldrig för löst

precis så där

lagom

träden upplevde hur de sträckte sig allt högre till ljuset

in i ljuset

hor molnen rörde vid deras pannor

fyllde deras ögon med  lugn

det där

vackra tillitslugnet

och så var det händerna

de vackra händerna

vilka alltid rörde vid dem

alltid

stunderna nalkades

det pirrade i hela deras väsen

markerna hörde träden stundtals fnissa

kittelfniss

förundrade såg träden pärlor

vandra utmed deras grenar

kvistar

fingra

och plötsligt bar de vitblomsregn

och

och hela deras kronhav fylldes med ljuvliga sånger

fjärilar bin getingar humlor

träden andades lycka

oändlig

lycka

och de fyllde vingbärarnas hjärtan vidare

släppte sina vitblomsvingar

och bladen täckte markerna

träden gavs gröna pärlor vilka vek ut bladen

och i bladskålars andningsvärnad växte frukter

växte bär

fåglar fylld trädens kronvärldar

en vacker liten stuga hade en gång levt där

i skydd av trädens kronor

en vackerstuga inom vilken fruktmakarna levde

träden ser dem alltidnärvarande

upplever deras händer

alltidnära

ibland hände det att träden vred sina grenar

för att söka se, se dem

deras vandringar

deras drömljus

hur de vandrade med sländor

spinnandes

hur de vävde

alla

tillsammans

detta

liv

träden tyckte nog stundtals att de saknades

ja det var en slags avsaknad

och ju mer de sökte se

desto mer vreds stammarna

stugan

ja de kunde se stugan

den saknade fönster trappa tröskel dörr

röken den virvlandeglada ystra

i vinterfamn skimrande

uteblev

där

i detta stenröse lever en tistel

i cirkel av stenar

i skydd av fruktträdgårdens drömmar

lever en tistel

älskad av

träd

och regnet stannade vid tistelns sida

en droppe lyftes ur regnmantels bröstficka

jag omsluter dig med mina ögon

så sade droppen

så sade regnet

jag är ju en tistel

jag sticker dig

jag önskar dig ej illa

du är ej mer en tistel du är i mig

och droppen skuttade in i rännilen

i bäcken

och virvlade vidare

kom så till en

klippa

en rund mage

där

stannade droppen tvärt

regnet slöt sig runt droppen

varför skälver du

det brusar så märkligt

det känns farligt

farligstort

jag har aldrig dykt

hur skall jag våga

lär mig

vad kan jag lära dig

lyssna in i din rädsla

lyssna ut

hoppa sade regnet

jag håller dig

hoppa

och i droppen darrade en tistel

och i regnet skälvde en droppe

och droppen hoppade i

sjöögas famn

var är jag sporde tistel sporde droppen

du är i mig sade sjööga

nu seglar vi hem

så seglade de vida i vattenbåten vilken en gosse med silverblad täljt

anlände i femte gryningsstunden till havet

havet det vida vida i östans strand

stig upp ur min famn sade havet

och droppen steg upp

och tisteln steg ur

så bugade de alla inför varandra

fruktmakarna

stugan

stenarna

fruktträden

nyponrosen

droppen

tisteln

regnet

i regnbågscirlkeln ljus

tack att du lärde mig viskade tisteln till regnet

vad kan väl jag lära dig

vi lyssnade

ut

ur

våra hjärtan

ja jag minns din ros

och vi är alla ett

lyss in i regnvindens

ljusfärder

det var en gång

ett träd vilket drog samman sin krona

räknade alla stjärnpunkter hus

såg in i grenarnas origo

steg in i stammen

genom det hon mig sade

upplevde jag rötternas färder

och jag visste

jag är

hemma

ja jag minns din ros

och vi är alla ett

regnvinden

rörde mjukt vid

hennes höstblomning

berget

ögnades av

berget det vita

öppnades

av

vingar

frihjordar

galopperar

i ditt bröst

dånar trumman

virvlar upp markernas vitbladsregns fjärilar

bjuder höstens mognad in i

morgonsvalans budpil

tager du denna sommarvind i din hand

att älska i dina hjärtans djup