Det sägs, att man bör
undvika politik och religion
som samtalsämnen -
när man går på en fest.

Tråkigt, tycker jag!

Man vill undvika,
att folk blir ovänner,
tror jag.

Många är också
genuint ointresserade
av djupa ämnen.
Det är inte jag.
Själv älskar jag frejdiga debatter
och skarpa meningsutbyten.

Jag är närmast som en knarkhund,
när jag får vittring på valstugor
med sina representanter
för diverse ideologier och partier -
eller när jag ser olika sorters aktivister
ute på "härnadståg" och missionsuppdrag.

Själv har jag utvecklat gåvan,
att ställa den där extra frågan
som tröttar ut moderaten,
kristdemokraten, folkpartisten,
mormonen och Jehovas vittnet -
och ibland även försäljaren / representanten
(och i sällsynta fall tiggaren)

Till och med representanter för
God el och Amnesty och Greenpeace
kan i värsta fall bli svarslösa.

(Nu har jag inget sadistiskt syfte med detta -
utan syftet är djupt seriöst -
men det har hänt, att det känts lite
som att spela schack med ett barn -
bl.a. när man träffat folk i valstugor.
Det är väldigt lätt att göra schack-matt.)

Det började redan när jag var 19 år
och satt hemma i vardagsrummet
i mitt föräldrahem
med ett Jehovas vittne
som kom varje vecka till mig
under ett års tid (ungefär).

En gång fick han tillkalla förstärkning
av någon med högre rang i rörelsen.
Dessa som annars är så kända för
att kunna så mycket bibelord
(till och med många frikyrkliga
undviker gärna dem helt)
de satt där helt tysta i
säkert flera minuter.
De var svarslösa båda två.
(Det har gått över 30 år sedan dess,
och jag har fortfarande inte fått
något svar på min fråga.)

Så det slutar fortfarande ofta med
att politikens och religionens förkämpar
helt enkelt inte vill prata med mig.

Ändå vill jag inte sätta dem
på pottkanten.
Bara upplysa dem om,
att de redan sitter där.