En uppkoppling i det att när vi känna oss vara nog tillrättavisade släpper, att jag aldrig helt vill dra mig undan beror på brist av etablering, det tunga arbetet att sina ansiktsdrag smeta in i sinnen, att sin lukt och visshet göra känd bland de som inte kännas vid den, att på en illuminerad scen stå framlutad i det som kallas framtoning, en underton av årliga dödshot...i min döva betoning av blivande och givande framtidsuppstigningar från alla er som fortfarande inte förtjänat er titel...

För det är bara i idolisering vi kallar oss själva beroende, efterliknande och utom gränser, beklädda i alla dessa undervärldens färger...när jag som idoliserande skapar det som kallas sammansatta kompositioner finner jag mig utom kretsar men när steget är taget innanför är du troget välkomnad tills det att elderstavar och kryptonit imploderar och återuppfinner sin skapare...

Det vi kallar kändisskap är utomordentligt inom sina mönster, mönsterateraljer vi lärt oss att känna igen, cigarettröken efter alla möjliga former av tobak som blivit ett signum...

Jag ser fram på en vy, bak på spåren och åt sidan i de fall som bara nämns inom pappersväggar...de pappersväggar som vi återanvänder och besparar, de som vi skrivit oss igenom, det är dessa som kommer förfölja alla dessa ungsdomssinnen men icke då jag som växte ifrån både konung och samvete det året då Jackson C. Frank gick ur graven...