Kortklippt igen så om året vore 1976, kortklippt på det fashionabla vis som i mina ögon skulle förgylla framtiden. Klippte av banden den hösten just för att min nya garderob inte kunde täckas av tillräkligt mycket dimma, rutigt, prickigt och aftonböner, de aftonböner som figurerats ut i skolans obligatoriska motionsanvisningar, inte ens dessa kunde se sig själva i spegeln med övermod.

Jag var en aning, bara en aning konfunderad av hans blickar, de förde mig in i modern ålder, dessa mikroskopiska gester förde mig till Amerikas bakgator och Belgrads midnattstimmar, det var moderna tider, det var efterkrigstiden.

En elegi till mig, till anvisningar och till oavslutade aftonböner. Till dig, till dofter och till färdigställda nyckelavgjutningar. Vi får vänta tills åren spolas tillbaka, till att dessa kortklippta timmar förlänger håret och till att vi inser det mesta av det vi inte förmådde oss med då.

Vi väntar men gör oss ändå tillrätta i moderna tider, det är moderna tider, efterkrigstiden står i blomster...