Det finns flera anledningar till att jag ofta bryter ihop under min egen mentala vikt. Sociala komponenter av ett annat kön och av ett annat sinne förvandlar mig till psykfallens och i-landsproblemens Rolls Royce. Jag behöver tvåhundrafemtio vitamintillskott för att klara av en dag. Tjugo minuter av meditation och tjugofyra timmar av totalt medlidande för att klara av de enklaste uppgifter, samt illusionen av total självinsikt för att inte ge vika åt alla individuella radiostörningar. Är det kanske ett självömkande och en deja vù till grundskolelivet som ger mig en känsla av pubertetsångest? Hemgjorda ångestbrygder och en vilja att krypa ur huden får mig att bli något annat, något absolut och ofrivilligt, en inre gisslandrama som endast ett egenframkallat och fullständigt inre lugn kan förgöra. Jag hatar attityden, individens skitsnack och hur jag känner mig påverkad av främlingsfientligheten. Jag ser fram emot den tid när man hunnit ikapp varann, Ser fram emot den era då alla fattar samma beslut under samma förutsättningar, Berusad skitsnack är det enda som kan göra vilket ämne som helst bekvämt. Jag vet precis vem jag inte vill uppfattas som, och jag vet tyvärr precis hur de känner, Illusionen av en total självinsikt får mig att vilja spy över alla, fan ta de som redan vet exakt hur de skall bete sig, fan ta de utan ett öppet sinne och fan ta de som inte ens försöker förstå. Irritationen dominerar och humörsvängningarna drar sig inte för att åter igen magpumpas i ett hotellrum som om året vore 1976.