Ränderna, röda på huden så blek...

... hur kan du kalla på mig,

hur kan du bry dig

om mitt hjärta nu?

I nåd fostrade du mig.

.. och vill ha mig nu,

mitt liv, min kropp.

Vad gör diamanter till grus?

Jag stred mot flaskan, en ojämn kamp

Ränderna röda, mot ögonen dina,

.... leker sin bisarra lek.

Flaskan vid min dörr,

minner om svek och blod.

Du smakade mig, fostrade mig.

Lekte förstrött med känslorna mina!

Aldrig vek jag,

min oskuld för dig!

Nej, stark stod jag där,

Stursk.

Ojämnbördig,

grinande illa över smärtan

av att bära de röda,

lekande på min bleka hud....

Smärtan gav jag dig.

Som en morgongåva för vår pakt!

.. medan du sörplade in, det sista  kraften ur mig!