Nu har det pågått i mer än en vecka. Jag känner mig kränkt, ledsen men också förbannad.
Varenda morgon står han där vid Renstiernas gata och väntar på bussen, den som även jag ska med. Han är egentligen rätt snygg på nåt manligt vis, lite rå med rakat huvud och välbyggd. Det som gjorde att jag blev på min vakt var den fräcka, öppet värderande blicken. Den sögs mot kanten av mitt linne, som ville han rinna ner i klyftan och suga sig fast.

I måndags ställde jag mig med ryggen mot honom. Väntade på bussen, som kom krypande upp för backen. I vanlig ordning var det rätt fullt, så jag blev stående i mittgången och balanserade genom att hålla fast i handtagsstroppen.
I backen ner mot slussen kände jag hans andedräkt i nacken, kände hur han pressade sig närmare och närmare. Jag sköt undan honom med armbågen, lite milt, men genast var han tillbaka och tryckte sig mot min stjärt. Jag försökte ställa mig med sidan mot honom, men han vek in bakom mig igen och började småjucka mot min bak.
Jag vände mig häftigt om, stirrade på honom och väste ”sluta för fan”.
”Vadå?” sa han och log lite överlägset tillbaka. Sen höll han upp händerna i luften och sa ”see, no hands”. Skrattet han levererade stank av vitlök. Vi förde vår stillatigande kamp ända ner till Kungsträdgården, där jag till slut kunde kränga mig av bussen. Han vinkade elakt mot mig genom rutan, när bussen for iväg.

Den dagen satt jag och funderade på om jag kunde anmäla honom, men en kollega som var gift med en polis, avrådde. Istället övervägde jag att skriva en insändare, ringde faktiskt och erbjöd mig skriva något om den patriarkala rätten vissa tror sig ha, att antasta kvinnor och kränka deras integritet och rätt att välja sexualpartner. Jag ringde tre tidningar, men samtliga sa att ämnet var uttjatat och saknade nyhetsvärde.

Under tisdag, onsdag och torsdag upprepades det hela. Alldeles oavsett hur jag försökte byta plats, kasta mig på först, sist, sätta mig eller stå så var han där och gjorde sina försök. Trots att jag vid ett tillfälle högt talade om vad han höll på med, tittade bara mina medpassagerare ointresserat ut genom fönstret eller låtsades att de inte hörde. Jag började känna mig allt mer och mer desperat. Hur fan skulle jag bli av honom? Samtidigt tyckte jag inte om tanken att genom nederlag sluta åka buss och istället ta en lång omväg för att komma till jobbet.

Men nu var det fredag. Och jag hade tänkt ut en överraskning för min kåte medresenär, något som han sent skulle glömma och förhoppningsvis få honom att sluta upp med sina kränkningar.

Mannen med den rakade skallen snärtar just iväg sin cigarettfimp ut i gatan, när jag rundar hörnet mot busshållsplatsen. Han fyrar av ett hånfullt leende och nickar sakta åt mitt håll. Jag ignorerar honom, går förbi och ställer mig ute på hörnet, en bit från busshållsplatsen. Han får glo bäst han vill idag. Jag har medvetet tagit på mig min tajta vita blus med ringformad hals, djupt skuren så att mina stora bröst kommer till sin rätt. Kjolen är tajt, med slits och benen långa. Solen har gjort sitt i sommar, de glänser hela vägen ner till de vita skorna, med hög klack. Jag ser bra ut, är stolt över min kropp och ansikte, och ska jävlarimej få se ut som jag vill, utan att bli behandlad som något sämre djur. Jag stirrar trotsigt på honom. Men han glor bara uttryckslöst tillbaka.
Vi hör båda stånkandet från bussen i backen. Den segar sig upp, och stannar med ett pysande från tryckluftssystemet. Bussen nickar ned på sidan, för att underlätta insteget. Jag går först på, sedan en äldre dam och sen stiger han på, jag ser honom i ögonvrån när jag tränger mig fram till barnvagnsplatsen i den nästan fulla vagnen. Några sekunder senare är han där, pressar sig in bakom mig och viskar sitt hesa ”god morgon horan”. Jag svarar honom inte ens, ser bara ut genom fönstret på den motsatta sidan.
Den här gången väljer jag att stå kvar, möter hans juckande bakom min rygg, reagerar inte ens då jag känner hans styvnande lem stöta mot min stjärt, inte mer än att jag särar lite på benen och lutar mig framåt. Hans svettiga haka är alldeles bakom mig och jag hör hur han börjar få upp ångan nu, att andhämtningen blir tyngre.
Vid Skeppsbron känner jag hur han fumlande drar ner gylfen i jeansen, och låtar kuken glida in under kjolen på mig. Jag säger inte ett knyst, drar i kjolen neråt och försöker parera hans rörelser, vet att i alla fall trosorna finns där emellan. Det är nära nu, min hållplats är nästa.

Det hela går fortare än han anar. Jag har handväskan fram på magen och greppar det blanka föremålet över mitten. Bussen sätter sig i rörelse för att avverka den sista sträckan fram till Kungsträdgården. Jag vet hur jag ska hålla, hur jag ska undvika det vassa själv. Med en rask rörelse för jag armen bakåt, känner hur jag möter ollonet med handens kant och drar handen sen neråt längs kuken. Mannen suckar till, förmodligen alldeles saligt lycklig för att han äntligen har frälst mig med sina charmerande metoder.

Sen drar jag skeddraget för gädda med ett ryck uppåt, så att de två paren med fyra grova hullingar tränger in i kukens ömtåliga skinn. Jag hör honom stöna av smärta, men ännu fattar han inte vad som hänt. Jag slår fiskelinan som är fastknutet i draget över ledstången, och slår en stram knut med säker hand. Han bara stirrar ned mot gylfen med öppen mun, när insikten slår honom. Jag beskådar mitt verk. De nedre hullingarna har gått in vid roten och pungen. De övre har krokat fast precis under flänsen på ollonet. Kuken är fångad, genomborrad av spetsiga krokar med hullingar, och kommer inte bli lätta att få bort.

”Hej då, ditt jävla torskhuvud” väser jag när dörrarna öppnas. Jag kliver ut tillsammans med övriga passagerare, som konstigt nog inte verkar ha märkt någonting. Blir stående på trottoaren, hör dörrarna pysa igen. Inifrån bussen hörs ett kvävt ångestskrik, jag möter hans blick och ler.

Det är min tur nu. Att vinka adjö när bussen far iväg.

@