Det lät så annorlunda senast
som om jag sovit i fyra år,
och vaknat för att genast
känna alla smärtor se alla sår
från er som tagit för er av min
sårbarhet i sömnen.
Solen syns igen men augusti dör.
Jag har hjälpt två afrikaner
ekonomiskt denna vecka,
folk frågar varför,
men en blick till svar får räcka.

Dom säger att man har så många år,
men vad fan vet jag?
Jag känner ett lakan dras över mig,
lakanet skrämmer mig, som naivt trott
att inget ska stanna, att mitt hjärta är
det första som ska slå för evigt.

Christian ser,
solen gå ner.
Sen upp igen,
likt ett barn ser han med
stora ögon varje gång, min vän.
Jag har fått två vänner i Berlin,
i början var jag vänlig och vaken
sen blev jag ett svin, helt naken.
Dom två tycker om mig ändå,
då är det riktiga vänner,
visst fungerar det så?

Om jag känner till någon
som grävt ner ett stackars barn,
är jag på fel sida då eller kan
man inte hålla sig borta från vissa
informationer?
Det är svårt när något så svart erövrar
det vackraste av relationer.
Du var liv, du var fin.
Nu är du över och ingen orkar lyssna på
din småstadsproblematik.