Tant Gerda är den person som jag allra helst skulle vilja träffa i dag, som vuxen.
Jag har funderat mycket över hennes liv och jag har så många frågor. Jag tror att hon och jag skulle kunna ha många givande samtal.

Tant Gerda var yngst i syskonskaran. Totalt var de fem systrar och en bror. Brodern och två av systrarna gifte sig och bildade egna familjer. Tre systrar förblev alltså ogifta.

Tant Gerda var den enda av syskonen som fick en utbildning. Hon fick läsa till lärarinna. Hon fick fara hemifrån ut i den stora världen utanför byn och studera.
Vem betalade hennes utbildning? Varför kom hon tillbaka till Fåglum? Fanns det en överenskommelse att hon skulle komma hem igen efter utbildningen? Skulle hon försörja sina ogifta systrar? Varför förblev hon ogift? Hade hon någonsin varit förälskad i en man? Så går mina funderingar.

Tant Gerda var en sträv kvinna, med milda ögon och ett halvt leende.
Hon var sträng och snäll på samma gång. Hon lärde mig det jag bad om. När jag ville veta vad bokstäverna hette, lärde hon mig det. När jag ville lära mig spela på orgeln, satte hon plåsterlappar med noternas namn på tangenterna. När jag ville lära mig cykla, höll hon i pakethållaren tills hon vågade släppa.

Hon kramade mig inte eller sa att hon tyckte om mig, men vi hade en kvällsritual.
Först borstade vi tänderna med salt på tandborsten och sedan gurglade vi med Vademecum. Vi sov bredvid varandra och jag fick “sova sked” med henne. Vi bad “Gud som haver…” och sedan sa jag varje kväll: “Tyst, nu ska jag tänka!”
Jag vet inte varför jag sa så, men det var min magiska formel som inledde den bästa stunden på dygnet. Jag tryckte min lilla rygg mot Tant Gerdas mjuka mage, hon la armen om mig och jag tänkte… Egentligen tänkte jag inte, utan njöt av stunden, av värmen, av att få slappna av, känna mig trygg. Jag tankade kärlek.

Vad tänkte Tant Gerda? Vad hade hon haft för drömmar när hon var ung? Vad tänkte hon om sitt liv i det lilla röda huset? Det får jag aldrig veta.