Ungefär 70 000 finska barn kom till Sverige under krigsåren 1939-1945.
De flesta av oss har väl sett bilder på eller TV-program om dessa barn som kom med adresslapp runt halsen. Mina fyra äldre syskon fanns bland dem, dock inte jag.
Att jag inte kom med lapp runt halsen, blev ett problem för mig. Jag tyckte att jag inte kunde kalla mig för “krigsbarn” och fick alltså inte identifiera mig med de känslor de berättade om, även om jag många gånger kände igen mig.

Folk frågar mig ofta när och hur jag kommit till Sverige. De blir nyfikna, för jag pratar svenska utan finsk brytning och jag pratar inte finlandssvenska, men jag är alltid tydlig med att jag är finsk.

Jag har svarat att jag bott nästan hela mitt liv i Sverige och att jag första gången kom hit som krigsbarn… eller egentligen inte… och sedan har jag försökt förklara att jag inte kommit med lapp runt halsen, utan senare… bla, bla, bla. När jag berättat om min tid i Fåglum har jag nästan raljerande talat om tanterna och deras religiositet och Luther …

Efter min syster Leenas död blev jag sjuk. Diagnosen var ‘utbrändhet’ och jag blev tvungen att stanna upp och ta itu med det tunga bagage jag släpat på. Jag gick i terapi i flera år.

En natt drömde jag följande:

Jag såg en liten flicka på långt håll. Hon var klädd som de finska krigsbarn jag sett på bild, i vinterkappa, tjocka strumpor, raggsockor och pjäxor. Runt halsen hängde en lapp i ett snöre. Jag gick närmare för att läsa på lappen, förväntade mig förstås ett namn, men det enda som stod där var “Utan emballage”.

Nästa dag målade jag en stor bild av flickan, som jag tog med mig till terapin. Vi hängde upp bilden på väggen och för första gången mötte jag mig själv som "krigsbarn" och alla känslor kring detta. I drömmen hade jag ju en lapp runt halsen som ’legitimerade’ mina känslor. Jag var precis lika utsatt som de andra krigsbarnen.
Jag förstod att jag hade rätt till mina känslor. Jag hade skickats iväg “utan emballage”, utan något skydd. Jag hade all rätt att känna mig övergiven och sårbar. Jag hade burit med mig denna utsatthet och sårbarhet hela livet, även om jag som vuxen haft bättre förutsättningar att hantera det.

Senare upptäckte jag att det finns anteckningar och stämplar i mitt gamla pass, som visar att tanterna fått inköpskort från B.Åsaka m.fl.socknars kristidsnämnd. Alltså hade myndigheterna ansett att jag var krigsbarn.

Att leva "utan emballage" fungerar ju åt båda hållen och jag känner att jag har berättat min resa med brutal ärlighet och utan att dölja något. Somliga tycker kanske att jag varit för utlämnande, men det har bara funnits ett sätt för mig, nämligen att berätta allt jag kommer ihåg.

Tack för att ni läst!