det går en människa i vågen av är

haven

havet sköljer

sköljer stigar

frukträden plägade linda

linda

rötter

runt

fyra årsringar

kanske    fem

var hon

satt i fruktträds knä

då jag barnet sökte tröst

sökte

välhänder

och trädet lade bladtäcke över

över

mig

puppa

puppa

flyg in i land

du är    så fjärran

helt

nära

en stuga låg i backen

i all lummighets grönska

däri låg stugan

lövfåglar

följde

vind

fågelträdsdunge

strödde solpärlor i vemodsögons  visshet

bär barnet med

stuga i backens

kröningsmantel

böljande

stigen ledde

nådde

sjö

i stugan levde visdom

fiskarnät skrudade innertak levande

trebent kaffekittel

så många gånger sotad putsad

eldstaden

doftande

skog

fiske

husnad

plägade vandra stigen

i det höga gräset

lindar

å

så hon älskade åkervindan

så jag älskar

möta åkervindan

i dina

närvarande

fingrar

plägade vandra stigen

i kröningsmantels mjuka veck

ned till sjön

huggormen låg helt stilla över stigen

zick zack streck

vidgeögon mötte ormen

de säger du är farlig

visdom susade

genom alars stjärnmantel

ormen

är

sollugn

rör vid marken med dina tår

ormen ringlade in i höggräs

vid båthuset sjöng vågor kluckande

ekan

drömekan låg stilla

stilla utan åror

i taket dansade

vattensken

har du sett detta

det är så vackert

drömeka ligger stilla utan åror i väntan

kanoten  från längesedan

ligger vänd

handen min

rör vid

smeker

huden

mönstren

må

la

de

skalet kröp jag under

väcktes av

zick zacksbårder planades ut

drick sollugn barnet mitt

bryggan

bryggan bad mig

barnet

sitta

ned

sjö bad mina fötter leka

så är tårna

tåknoppar

han för kanoten

paddel andas rytm

hans ögon ser henne i kärlek

hur hon lätt doppar fingrar i floden

hon är ett med drömsynen

sjöhand

manar stilla

skräddare spänner vattenväven

solnålar sömmar

vassen susar

näckrosen omfamnar mitt ansikte

sjön krusas

sjöhud knottras

regn

fallerstiger

bättre

ensam

än ensam i tvåensamhet

kanske är det åkervindan vilken ropar

lyfter mig ur denna vagga

är på väg

stiga

ur

sjöhand

manar

stilla

slätar ut bäddens lakan

sträck dina ögon in i molnen

minns detta ansikte

det ansiktet

skall du

möta

det ansiktet

vänder ej

ryggtavlan till

i flyktan

följ stigen

stannar en stund

vid fruktträdens besökare

rådjur i fruktdoftan

åsktrumman

mullrar dov

blixtar

svala

vackra svala

silverpil

liv

det seglar ett ansikte i molnen

framstiger

skyms

bättre ensam  än ensam i tvåensamhet

ur sjöhand stiger droppe

tvaga din tanke i källans ur

så jag älskar

möta åkervindan

i dina

närvarande

fingrar

går du i förväg för att märka ut taggarna

skänker du taggarna gryningsdroppar

tänder du lägerelden till min vägledning

stoppar du orddjupens mening i ränsel

knyter du hårt om orden

var bär du den

var kastar du den

vågar du tända

lägerelden till min vägledning

skänker du

taggarna gryningsdroppar

går du i förväg

för att märka ut taggarna

de vissnade träden fäller vissnade

i rotkronor vandrar pärlfolken

ty de väva

väver solbrudens slöja i sina bröst

tar du

emot mina händer

i det

jag

faller

låter du

mina fingrars hud andas

din

värme

söker du se mig nalkas

nalkas genom dimman

kanske

kan ske har båthuset

min drömkokong

rasat

för att du i din sannhet skall framstiga ur molnlotus

för att vi efter så många lärostigar

skall möta varandra

ror du mig

utan

åror

kan du se natten vandra

vandra med lyktor

helt

utan

stormglas

i sin hand

ljusfolken i indigoblå mantlar

så är sommaren vinter

så är våren höst

hösten

våren

vintern

sommaren

ett i vårt bröst i vår hud

i din sannhet

glasansiktens bländverk

målas sakta upp

glasad fasad

är

tomverk

de visades glas

ur månsolsvävan

kastade glaset åter i ökensanden

fasaden de valde

komplexitet

är plexiglas

se detta glas spricka i

splitterflisor

höj dina händer till skydd

sänk dina händer i vissheten av

i tillit av

månstavars klanger

nu brinner sanden under deras fötter

ovan oasen skimrar

vattensmycke

ur oasen stiger

kalken

kärlekskalken

sjöhand manar stilla

slätar ut bäddens lakan

sträck dina ögon in i molnen

minns detta ansikte

följ stigen

det går en människa i vågen av är

haven

havet sköljer

sköljer stigar

söker du se mig nalkas

nalkas genom dimman

så jag älskar

möta åkervindan

i dina

närvarande

fingrar

går du i förväg för att märka ut taggarna

skänker du taggarna gryningsdroppar

tänder du lägerelden till min vägledning

stoppar du orddjupens mening i ränsel

knyter du hårt om orden

var bär du den

var kastar du den

vågar du tända

lägerelden till min vägledning

skänker du

taggarna gryningsdroppar

går du i förväg

för att märka ut taggarna

de vissnade träden fäller vissnade

i rotkronor vandrar pärlfolken

ty de väva

väver solbrudens slöja i sina bröst

tar du

emot mina händer

i det

jag

faller

låter du

mina fingrars hud andas

din

värme