biter sig fast
i mitt undermedvetna

den rörde om
i sorgegrytorna
vevade på som om
andras eventuella syn
på mitt jag
var verkligare
än min egen

det som ska föreställa
mig

blev inte tvingad bära
ett allt förgörande svart huckle

ändå ömsom utsuddad
uppäten av allt hackande
utnyttjande av något
som andra uppfunnit

min mor skapade en terapeut
att ha till hands när hennes
galna måne runnit över

emellertid
är terapeuten väldigt utsliten nu
har terapeutat färdigt

det enda som återstår
är den kärlek som växer i klara stråk
högt uppe i det ljusblå på himlavalvet

den tål att tittas på
kommer inte med hot
varningar att bli åsidosatt
än en gång

ibland känns det osäkert
vad man vattnar den med

en sak vet jag
gift och utplåning förnekelse
har motsatt effekt

då blir ljuset så mörkt så litet
att man får ha en stark förtärande lysrörslampa
som dödar essensen långsamt men säkert

nätterna igenom grubblar terapeuten
nya enkla medel att dubbelexponera
expandera det läkande ljuset

det förtär sömnbehovet
får jaget att skrika av ilska
i de mest oväntade stunder
kasta saker omkring sig
fladdra med armarna hetsigt
så fyllda glas flyger i kras

då säger man

varför så bråttom

ja varför så bråttom
med att leva
när vi ändå får fler liv

dessvärre
skrämmer det ännu mer

återvända till en förgiftad jord

överbevuxen av självmordsbombare
barnamördare våldtäktsmän

då behövs ett starkt ljus
som kommer inifrån allt levande
i hela spektrat

regnbågen
måste
fälla ut de förtrollande
hypnotiserande
landningshjulen