Det stormar i mitt huvud och jag kommer ingen vart.
Som ett oväder om hösten då världen blivit svart.
Jag ville bara glömma och lämna allting kvar.
Hade skrikit så länge men fick aldrig något svar.
Jag ville glömma smärtan och börja om på nytt,
låta mig själv älska sen när såret blivit sytt.

Blodet hade koagulerat och jag såg en morgondag,
jag sträckte på min rygg, ville inte vara svag.
Såg mig själv i spegeln och gav mig då en chans,
ville få mig själv att tro att du aldrig nå’nsin fanns.
Du grävde själv din grav tills den da’n du dog för mig.
Men jag dolde mina tårar, ville aldrig minnas dig.

Varför återvände du? Du väckte bara gamla sår!
Jag trodde att jag för dig hade fällt min sista tår.
Men nu är du här och jag hör ett skrik här inom mig.
Själen plågas och den gråter, och det på grund av dig.
Mitt hjärta är av glas, det går sönder väldigt lätt.
Har försökt att laga men det blir aldrig riktigt rätt.

På huden är jag orörd, där finns inget ont att se.
Där finns ingenting att dölja, alla ser att jag kan le.
Men om du fick se min själ skulle du kanske förstå.
De syns inte på ytan men gör jävligt ont ändå.
Jag är trött på denna skit och denna fruktansvärda smärta.
När jag blundar hör jag bara ett sprucket litet hjärta.

Det stannar alltid kvar, det står namn vid varje sår.
Vissa tusen dagar gamla, vissa bara från igår.
Det största jacket som jag har, har skapats utav dig.
Ditt namn står bredvid det och det lämnar aldrig mig.
Du ber mig att förlåta, men du vet liksom jag,
att såret som du skapade finns kvar i år och dag.

Du ber mig att förlåta, men vi vet båda två,
att det är inte säkert att det någonsin blir så.