Tanterna pratade inte så mycket om Gud med mig, eller skrämde mig med helvetet om jag inte var snäll. Att leva efter Guds ord var en självklarhet som jag var klok nog att acceptera. Jag blev ett reflekterande barn som inte sa så mycket, men tänkte desto mer.

Det som besvärade mig var den stora tavlan med Martin Luthers porträtt, som hängde i den lilla kammaren innanför köket. Jag uppfattade den som tanternas dyrbaraste ägodel. Det var en stor tavla, alldeles för stor för den lilla kammaren; en oljemålning med Martin Luther i sin sedvanliga barett, med gåspennan i handen i färd med att skriva något. Jag minns den djupblå färgen på hans manteln och barett, som gjorde att det såg ut som sammet.
Men allra bäst minns jag ögonen. Han tittade inte på det han skrev, utan han tittade snett nedåt på mig. Ungefär som på bilden ovan. Var jag än befann mig i rummet såg hans ögon på mig.

I min värld var Martin Luther farlig. Det var han som förmedlade Guds ord till tanterna och det var han som bestämde över dem. Men mig skulle han inte få.

Jag gick sällan in i kammaren, eftersom Tant Gerda och jag hade hela övervåningen till vårt förfogande, men ibland gick jag in för att “trotsa” Luther. Jag stod med händerna på ryggen och stirrade honom i ögonen. Jag tänkte mig ett galler framför mitt hjärta, för det var in i mitt hjärta han inte skulle få komma. Hjärtat var det som var jag. Mina tankar trodde jag att jag kunde kontrollera, det var hjärtat som skulle skyddas.

Som vuxen har jag förstått att Martin Luther då stod för hela härvan av de abstrakta formuleringarna om Gud, himlen och helvetet, som var obegripliga för ett barn.
I min omgivning har det senare funnits många människor som försökt ge mig en annan, mer positiv bild av Martin Luther, men han kommer alltid att vara ett trauma för mig.