Jag tar på mig första slaget. För någon av oss var det och jag kan inte svära på vem. Så jag tar på mig första slaget.
Och sen slog du.

Min kropp döljer blåmärken och sår bakom sammanbitna käkar och breda axlar.
Min kropp döljer blödande hål efter dina slag bakom vuxen vishet och några kilo för mycket.
Jag försökte ducka. Jag bad dig att sluta. Jag försökte få upp garden som förr så lätt for upp även när den inte behövdes. Men slagen tog ändå.

Du önskar att vi aldrig hade hänt.
Du har hittat en annan redan.
Du blev aldrig tillräckligt sedd eller uppskattad.
Och trots att du var upprepat otrogen mot din förre kille så antyder du att du gjort något värre mot mig.

Jag slog först, vi säger så. Med ord. Och du slog tillbaks med dina ord. Så många. Så vassa. Och mitt försvar slog du sönder och samman.

Så jag slog sist. När mina ord tog slut.