lovat mig själv tusentals gånger att det här var den sista gången
men när någon väl knyckt den där lilla delen av ditt hjärta
som gör att du inte kan andas på samma sätt som du en gång andades
så vet du
att du är fast

min hjärna fortsätter att konstruera bilder av oss fast vi för länge sen satte punkt
min hand vill av ren reflex stryka sin flata mot kudden där din kind brukade ligga så tyst, så vacker.

ett par stråkar av en orkester som spelar en sorgsen melodi forslar genom mina öron och jag vill inte höra, inte se
vill aldrig mer se
gör mig blind

när man antar att det är ödet som förde oss samman på grund av våra svårigheter att hålla oss borta från varandra och inte inser hur förstörd ens själ blir
när man drunknar i hans spegelbild,
vissnar likt en blomma i hans famn,
blir färglös som en tår i hans öga
då vet man att det är
slut