Jag behövde någon som höll mig uppe,
min själ i dina armar var svag.
Du ville rädda det som fanns kvar,
jag spelade aldrig i de starkas lag.

I öknen finns det tonvis med sand,
men sanden mellan dina fingrar, som var jag, höll på att rinna bort.
Den sköra tråd som höll oss samman höll på att brista,
jag trodde aldrig att vår tid skulle bli så kort.

Du gjorde allt för att verka stark,
få mig att börja klättra upp,
för repstegen tillbaka till en trygg tillvaro,
så att jag inte slutar som ett fall för BUP.

Men innerst inne var du också bräcklig och bruten,
min själ behövde pusslas ihop igen.
Du försökte sortera bitarna och börja med kantbitarna för sig,
innan du ens var klar med randen hade du redan ont i handen.

Till slut såg du ingen annan utväg än att ge upp.
Istället för att vara min klippa att luta sig emot,
blev du klippan jag hoppade från.
Mitt liv ställdes in på autopilot.