Det enda som räddar mig i dödsskuggan dal, den sekunden av panik jag får, är att få höra din röst.
Men vem ringer man när man vill dö?
Jag vet ju hur det är,det har hänt förut.
Jag förpestar allting med min ångest.
För det är inte vad du vill höra, nejnej.
Och jag förstår dig.
För min ångest är inte en såndär fin ångest som passar bra med rödvin och lite melankolisk musik.
(Den passar verkligen inte bra med rödvin)

Min ångest kletar under huden och bankar mitt huvud i väggen, den får mig att vara uppe hela nätterna och skrika ut i natten.

MIN ångest har fått förhållanden att gå isär.
Den smittar ned,smutsar,förpestar.
Och sånt är jobbigt, jättejobbigt, speciellt för dig, och det förstår jag.
Jag själv tycker att jag är jobbig, speciellt med ångest.

"Vad är det med dig? Mår du inte bra? Varför mår du inte bra? Är det något speciellt?"
Nej,det är bara ångest,ångestångestångestångest.

MIN ångest gör folk hjälplösa, speciellt mig.
Och det är jobbigt för folk, speciellt mig.
Så nej,jag vågar inte ringa någon. Inte prata, inte diskutera inte samtala eller umgås.
För den förstör bara.




Min ångest.